En liten historia om kärlek

Som den samhälleligt delaktiga individ jag är så består mina dagar numer av att jobba för brödfödan, men också består den av att umgås och utvecklas tillsammans med en fantastisk person.

Kärlek kan visa sig på många olika sätt under livets gång. Kärlek till vänner, till objekt (såna där som en inte kan släppa taget om, typ, mobilen eller datorn till exempel), till naturen, ja, egentligen kan kärlekskänslor dyka ypp lite varstans beroende på om tiden och platsen är rätt. Men det är ju sällan som kärleken är den samma. Jag menar, grunden, mallen för kärlekskänslorna kanske är det, men på det stora hela är det ändå inte samma. Ungefär som att rött vin alltid smakar rött vin men alla röda viner smakar olika.

Jag hade en kärlek en gång. Min allra första riktiga kärlek för en person. Jag var 14 år och hade blivit kär i min bästa vän och visste inte riktigt ut eller in. Att jag redan då attraherades av tjejer var känt, men rädslan över att förlora min bästa vän om jag skulle yttra mig var länge stor.
Men så tog jag ändå mod till mig och outade mina känslor, och ett år av nyfiket nosande från hennes sida och vördnadsfullt avvaktande från min sida så kom till slut den där dagen där vi i timmar nästankysstesmenändåinte, ända tills jag verkligen behövde åka hem (från skolan typ jättesent, säkert kl 22 eller nåt) och hej då- kramen blev jättelång och kyssen oundviklig.
Kärleken som följde var något som likt ett frö växte sig starkare med åren.
För kärleken höll i sig i nästan 5 år innan vi fick lov att släppa taget för gott efter ett tags känslomässigt yrväder.
För visst var det så att den kärleken länge var i garderoben eftersom att vi aldrig fick visa den varken på skolan eller på stan på grund av homofobisk förälder på hennes sida som även var lärare på den lilla skolan vi gick på.

Och visst var det så att vår lilla bubbla av kärlek även tog skada av det faktum att det var monogamt fastän jag kanske redan då inte riktigt var stöpt i den formen men bara inte visste bättre.
Kärlek till andra människor dök för mig upp flera gånger under den 5-åriga oneandonly- kärleksperioden och vid två tillfällen agerade jag också på den där andra kärleken, vilket självklart satte djupa ärr i monogamin.

Men kärleken oss emellan var ändå nyfiken och utvecklades och ändrade nästan form helt under resans gång i och med att vi båda utvecklades, först sida vid sida, men sen på olika håll, vilket också gjorde att vi flöt isär. På sätt och vis.
Men kärleken var den första jag känt, och också den kärlek som växte sig stark men som var rå och oerfaren.

När jag sen insåg att det fanns fler sätt att älska på än att äga någon monogamt så kom jag på något sätt tillfreds med mig själv som person. Jag hittade liksom hem.
Under den senaste perioden av nästan 2 år så har jag insett, och då verkligen förstått, att kärlek inte kan begränsas. Attraktion kan inte hämmas bara för att den ”borde”.

Och det är en sak att förstå att det är så men att när en själv utsätts för det må dåligt över det, men en helt annan sak att faktiskt känna att det fungerar.
Att faktiskt eliminera svartsjukan och att avväpna sex från att vara något med äganderätt.

Så nu, 6 år sen jag yttrade mina känslor för min bästa vän, så har jag hittat något igen. Kärlek.
På en helt ny nivå.
En nivå som är fylld av ärofylld glädje av att få vara i den här människans liv.
Och den här kärleken är annorlunda all annan kärlek jag någonsin känt.
För visst har jag väl känt mig ”säker” förut. Liksom så där säker på att det här är ”the one”, säker. Men då har det ändå funnits en slags oro inför framtiden också. En oro över att binda upp sig vid en och samma person, en oro över att växa ifrån.
Över huvud taget så var jag när jag kände mig säker sist väldigt dålig på att leva i nuet. Jag tittade alltid (oroligt) 5 år framåt i tiden.
Men den säkerheten jag kände då, är ju verkligen inte densamma som den jag känner nu.
För nu finns det inte ett uns av oro, ingen uppbindningstid, inga normer som håller mig från att göra precis vad jag vill och känner för, och ingen som säger åt mig att det jag är och gör är fel.

(Märker nu hur omöjligt det egentligen är att försöka sätta ord på kärlek.)

Och viktigast av allt.
Det känns så jävla rätt.
Hela kroppen känner av det, varje millimeter.
Och även om det oftast fyller mig med allt för mycket energi, sådär att det känns som att man skulle kunna springa en mil, så gör det mig samtidigt väldigt lugn och tillfreds.
Tillfreds med mig själv och med mitt liv.
Jag har hittat en kärlek som sker på bådas fulla samtycke, som sker i 100% ärlighet, som är All In på alla aspekter och som respekterar våra val, åsikter och tankar fastän de är olika.

Jag har alltid trott på kärlek. Jag har alltid trott på att det går att drunkna i människor och leva i en vacker bubbla av kärlek kanske livet ut.
Men jag har aldrig trott på sagor. Aldrig trott på ”prince/ss charming” på den vita hästen, och jag har aldrig trott på bröllop.

Förrän nu.

Kärlek är helt enkelt vackert.