En historia om åtrå

Hennes händer följer mina linjer, mina konturer. Fjäderlätt rör sig fingertopparna längs min hud.

Längs armarna och nacken. Fingrar som långsamt och grundligt masserar min hårbotten, som tar tag i mitt hår, låter mig veta att det är hon som har kontroll.

Varenda hårstrå på min kropp reser sig vid hennes beröring, en utdragen rysning av välmående tar fart för ett sen monotont flyta igenom min kropp som om den blivit täckt av is och värme på en och samma gång.

Jag öppnar mina ögon, ser in i hennes gröna med mina grå, ser blixtarna av njutning där bakom, ser leendet på hennes läppar, skälvandet av upphetsning som kulminerar där under den varma huden. Upphetsningen som smittar av sig på mig, som hon för över till mig med hjälp av sina händer och sin blick.
Jag drar efter andan när hon kysser mig. Våra läppar passar nästan perfekt, hon har såna där läppar som man kan försvinna i. Läppar som tar emot mig, tar hand om mig och öppnar mig.

Läppar som slår följe med mina och dansar tillsammans med våra kroppar, våra tungor.

Mitt hjärta försöker slå sig ut ur min bröstkorg, den jobbar hårt för att låta mitt blod forsa igenom min kropp, ut i mina fingrar, ner mellan mina ben.

Det bultar, jag känner hur våt jag börjar bli, hur hon håller mig ifrån att kunna tänka. Mitt huvud är fyllt av ett brus, av pumpande blod och kemiska reaktioner. Fyllt av henne.

Hennes fingrar ger mig stötar av åtrå. De flyter nästan obemärkt över min hud, den lätta friktionen skapar multiplicerad elektricitet, söker sig som spjut rakt in i mig.

Vi andas, nära. Vi äter varandras luft med våra andetag, hennes händer drar i mina kläder, söker efter hud.

Hon finner den, drar med sina fingrar längs byxlinningen och jag tror att jag ska dö av åtrå. Ingenting finns, inte ens tiden, inte luften eller havet. Allt som finns är energi.

När hon rör vid min hud precis ovanför troskanten gör det nästan ont, hela min kropp har förvandlats till ett hav av nervändar som törstar efter mer och jag gnyr.

Mina händer söker trygghet över hennes rygg, längs hennes ryggrad, vid hennes svank. De håller sig fast hos henne, känslan i mig är så överväldigande och jag tror att jag faller.

Det hisnar i min mage när hennes fingrar söker sig ner mellan mina ben.

Hon gör mig galen av åtrå, jag brister, hela jag går sönder och hon samlar ihop mig och håller mig samman med sin nyfikenhet.

Hon utforskar mig, varenda vrå hon kan komma åt, och jag förvånas. Förvånas över hur nära jag är att komma redan nu, hur hon lyckats ta mig till världens ände på bara några få minuter.

Och sen dör jag.

Jag dör och blir född på nytt. Min kropp exploderar och konvulsioner får mig att både tappa andan och tappa henne, men hon fångar upp mig, håller mig nära. Jag kan känna hennes leende vibrera i luften, jag känner mitt eget, jag känner tårarna som börjat rinna ner för mina kinder och jag kommer på mig själv att jag glömt bort hur man andas.

Mina ögon möter hennes igen, hon ser min förvirring, min rädsla, min lycka, min nakenhet. Jag tittar frågande på henne och hon förstår att jag inte får någon luft.
Hennes hand stryker mig mjukt över kinden, hon tar mitt ansikte i sina händer och kysser mig sakta på pannan.

Jag kniper ihop ögonen och när hon lägger sin hand mot min bröstkorg känner jag hur luften börjar strömma in i mig igen. Jag drar efter den, drar ner syre i mina lungor genom munnen och vi sjunker ner mot verkligheten.

Hon tröstar mitt liv med sin själ.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Som Hank Moody är jag förvånad över att jag faktiskt producerat någonting.

Att jag än en gång fått det att flyta på och på så sätt också skapat något bra.

Det var ett år sen sist som jag skrev någonting novell- aktigt av relevans.

Efter 7 månader i celibat (inte självvald, omg) så kanske det här är en respons av min kropp som säger att jag kanske borde skaffa mig ett bra ligg snart innan jag förmultnar och dör.

Eller nåt.

Black Swan

Fortfarande väller känslorna över mig som svallvågor mot klippor. Jag har gråtit. Många korta gånger. Tårar har fyllt mina ögon om och om igen och rysningar har gått längs ryggraden och fortplantat sig ut över mina armar och över mitt huvud. Lämnat spår av överväldigande någonstans vid pannans hårfäste och vid mina fingertoppar och bakom öronen och mellan mina ben.

Black Swan.

När jag för första gången såg Requiem for a Dream blev jag betagen. Först av dess självklara grymhet och skildring av misär, men också utav det genialiska hantverket. Allt var perfekt.
Darren Aronofsky ställde sig utanför ramarna och gjorde mer än en film om drogmissbruk och desperation. Han tog tag i publiken och tvingade in dem i karaktärernas liv. Det gick inte att avvärja Requiem for a Dream som ännu en film. Den satte sig fast.

Darren Aronofsky fortsatte leverera med The Wrestler och The Fountain, båda två bra filmer, men utan den där glöden som fanns i Requiem for a Dream.

Så kom Black Swan, och allt förändrades.

Redan i öppningsscenen rann det tårar från mina ögon.

Närheten mellan regissör och skådespelare är unik när det kommer till Darrens filmer, och Natalie Portman är som född för den här rollen.

Det finns ingen tvekan, inga brister.

Filmen är helt igenom perfekt, full av symbolik, lekandet med färger, dialog och fantastiskt foto.

Och självklart ett makalöst soundtrack av Clint Mansell.

Black Swan är en sån mäktig film att den egentligen inte går att förklara med ord.
Jag har inte alls gjort den rätt med dessa, men jag skriver för min egen skull. För att jag inte ska explodera av alla intryck.

Så bortse från mina åsikter, se den, och gör din din egen uppfattning.

Och om jag vore du, så skulle jag se den på bio.