Är i Sverige för tillfället och ända fram till den 17e Januari.
Jul och Nyår och lite läkarbesök (satans helvetesaxel som aldrig vill bli bra! *morrrrr*) och umgänge med en hel del vänner.
Fastän jag har någon slags dov ångestklump som känns placerad mellan mina lungor så känns det ändå bra att jag är här.
För nu kan jag verkligen konfirmera att jag verkligen inte vill bo här längre.
Över huvud taget är jag förvånad över att jag kunnat spendera 20 år i detta iskalla vinterkaos utan att ens försökt ta självmord!
Varför utsätta sig för 8 månader kyla och slask och mörker?
Självfallet uppskattar man de 3 månader värme man får om året, och man får ta del utav den svenska sommaren där det aldrig blir riktigt mörkt om nätterna.
Men för mig är det inte riktigt värt det att stå ut med det här *pekar ut på den nästan nattsvarta himlen fastän klockan bara är 15:30 och det 30 cm höga snötäcket* för att hoppas på en fin 3 månader lång sommar.
Då har jag det hellre som i Palma. 3 månader vinter och 8 månader sommar.
Men det är min åsikt (självfallet, det är också min blogg).
Jag är medveten om att jag är beroende av solljus och värme, mörker och kyla gör att jag känner mig konstant trött och i värsta fall drabbas jag av depressioner. För att inte tala om att immunförsvaret inte gillar vintern.
Men jag ska njuta av min tid i mitt hemland. Umgås med familj och vänner och kanske våga mig ut i snön också om jag hittar lite varmare kläder.
För under en molnfri himmel med kristallgnistrande snö, så känns det ändå rätt okej att leva.
lördag 18 december 2010
söndag 5 december 2010
Aktivism
Jag funderar på aktivism.
Närmare bestämt funderar jag på sexaktivism.
För att det är så jävla coolt. För att det försöker provocera världen med den visionen jag helt och fullt delar med det.
För att det är rolig aktivism.
Aktivism som inte behöver innebära att slava sig att göra små handskrivna zines eller göra performance på små rökiga krogar.
(Inget dåligt om den aktivismen, jag skulle gärna vilja aktivera mig hur mycket som helst, men Min personliga glöd är närmare sexaktivismen.)
Jag hittar Queerfeministisk porr där de kvinnor som är med gör det helt frivilligt.
Det är fritt tänkande.
Du gör det som känns bra för dig och din/a co- worker/s.
Du får inte betalt (mer än att du får gratis mat, har kul i några timmar, träffa nytt folk och bidra till spridningen av queersuperawesomeness i världen. Kanske helt enkelt det bäst betalda jobbet i världen. ^^)
Jag har ju, som ni kanske förstått, en vision om att ta bort skamstämpeln på sex.
Sudda ut gränserna mellan könsrollerna, göra de mindre viktiga.
Jag kanske egentligen vill krossa normen, men kanske kan en börja med att modifiera den?
Jag tycker inte att det ska finnas förbud för nakenhet.
Vi föds nakna, hud är det mest naturliga there is.
Varför försöker vi (host, harkel, religionen) få naken hud att ses som något fullt av skam? Något som ska behandlas som en mörk hemlighet som en bara får ta fram i skydd av natten, bakom stängda dörrar?
Synen på sex är ologisk. Synen på kön lika så. Skyldigheterna du har för att du är kvinna. Skyldigheterna du har för att du är man. Förvirringen om skyldigheter du har som något mittimellan eller utanför eller runtomkring.
Vad har henom för skyldigheter?
Varför är vi så besatta av att se skillnader i människor när vi istället skulle kunna fokusera oss på våra likheter?
Coolness when it comes to sexactivism:
Jiz Lee
Närmare bestämt funderar jag på sexaktivism.
För att det är så jävla coolt. För att det försöker provocera världen med den visionen jag helt och fullt delar med det.
För att det är rolig aktivism.
Aktivism som inte behöver innebära att slava sig att göra små handskrivna zines eller göra performance på små rökiga krogar.
(Inget dåligt om den aktivismen, jag skulle gärna vilja aktivera mig hur mycket som helst, men Min personliga glöd är närmare sexaktivismen.)
Jag hittar Queerfeministisk porr där de kvinnor som är med gör det helt frivilligt.
Det är fritt tänkande.
Du gör det som känns bra för dig och din/a co- worker/s.
Du får inte betalt (mer än att du får gratis mat, har kul i några timmar, träffa nytt folk och bidra till spridningen av queersuperawesomeness i världen. Kanske helt enkelt det bäst betalda jobbet i världen. ^^)
Jag har ju, som ni kanske förstått, en vision om att ta bort skamstämpeln på sex.
Sudda ut gränserna mellan könsrollerna, göra de mindre viktiga.
Jag kanske egentligen vill krossa normen, men kanske kan en börja med att modifiera den?
Jag tycker inte att det ska finnas förbud för nakenhet.
Vi föds nakna, hud är det mest naturliga there is.
Varför försöker vi (host, harkel, religionen) få naken hud att ses som något fullt av skam? Något som ska behandlas som en mörk hemlighet som en bara får ta fram i skydd av natten, bakom stängda dörrar?
Synen på sex är ologisk. Synen på kön lika så. Skyldigheterna du har för att du är kvinna. Skyldigheterna du har för att du är man. Förvirringen om skyldigheter du har som något mittimellan eller utanför eller runtomkring.
Vad har henom för skyldigheter?
Varför är vi så besatta av att se skillnader i människor när vi istället skulle kunna fokusera oss på våra likheter?
Coolness when it comes to sexactivism:
Jiz Lee
måndag 29 november 2010
Fittidé
Fick en idé om ett fittprojekt som skulle kunna vara rätt intressant.
Det känns som att all fittkonst som hamnar på tapeten i dagens samhälle är konst där fittorna alltid porträtteras så... mjuka.
det är rött och rosa och mjukt och fluffigt och vått och vackert. Ängsmark och himlakropp där klitoris får någon slags hybris.
Det är som att konsten utgår ifrån normen om kvinnan. Konsten återspeglar den normativa bilden av det kvinnliga könet och dess roll.
Att kvinnor är mjuka och fluffiga och vackra. Ängsmark och himlakropp.
Ta inte i dem för hårt, de kanske går sönder.
Jag tänker mig istället att smutsa ner fittan. Avnormalisera den. Intersektionalisera den.
Jag har visionen om att göra en stor fittskulptur av glasskärvor och betong.
( Fick idéen när jag såg ett militärområde där muren runt om inte bara hade taggtråd, utan även tusentals glasskärvor fastsatta i muren högst upp för att inkräktare inte ens ska kunna häva sig upp över kanten.)
Jag har visionen att göra fittskulpturer i taggtråd och sockervadd, spikar och grovt trä, metall, skräp.
Göra en fittskulptur av gamla skor och hår. (tänk WWII)
Kanske göra människans historia i fittor?
Just för att provocera, skapa debatt, etsa fast fittbilder i huvudet på folk.
För det hade ju varit fantastiskt om människor hade kunnat se en fitta utan att rygga tillbaka. Utan att känna att den kanske går sönder om man tar på den, att ens barn kommer att gå sönder inombords om dom ser en.
Jag vill ta bort skamstämpeln på kön.
Få könsorganen att slita sig fria från religionen.
Få människor att se sig själva som fantastiska varelser istället för en individ som ska skämmas och vara tacksam för det lilla den får.
Fitta.
Ett fantastiskt vackert ord. <3
Det känns som att all fittkonst som hamnar på tapeten i dagens samhälle är konst där fittorna alltid porträtteras så... mjuka.
det är rött och rosa och mjukt och fluffigt och vått och vackert. Ängsmark och himlakropp där klitoris får någon slags hybris.
Det är som att konsten utgår ifrån normen om kvinnan. Konsten återspeglar den normativa bilden av det kvinnliga könet och dess roll.
Att kvinnor är mjuka och fluffiga och vackra. Ängsmark och himlakropp.
Ta inte i dem för hårt, de kanske går sönder.
Jag tänker mig istället att smutsa ner fittan. Avnormalisera den. Intersektionalisera den.
Jag har visionen om att göra en stor fittskulptur av glasskärvor och betong.
( Fick idéen när jag såg ett militärområde där muren runt om inte bara hade taggtråd, utan även tusentals glasskärvor fastsatta i muren högst upp för att inkräktare inte ens ska kunna häva sig upp över kanten.)
Jag har visionen att göra fittskulpturer i taggtråd och sockervadd, spikar och grovt trä, metall, skräp.
Göra en fittskulptur av gamla skor och hår. (tänk WWII)
Kanske göra människans historia i fittor?
Just för att provocera, skapa debatt, etsa fast fittbilder i huvudet på folk.
För det hade ju varit fantastiskt om människor hade kunnat se en fitta utan att rygga tillbaka. Utan att känna att den kanske går sönder om man tar på den, att ens barn kommer att gå sönder inombords om dom ser en.
Jag vill ta bort skamstämpeln på kön.
Få könsorganen att slita sig fria från religionen.
Få människor att se sig själva som fantastiska varelser istället för en individ som ska skämmas och vara tacksam för det lilla den får.
Fitta.
Ett fantastiskt vackert ord. <3
torsdag 11 november 2010
Veganblogg!
Ursäkta för det långa uppehållet av inlägg, men jag har genomgått en flytt och har inte längre Internet hemma, så mitt Wi- Fi- ande sker antingen utomhus eller på något café.
Om ni undrar, mitt home residence är numera Palma de Mallorca, och inte kalla Sverige.
Eftersom att jag inte ännu kan varken spanska eller catalan så har jag inte hunnit utforska om det finns, och isådana fall hur den queerfeministiska rörelsen fungerar här.
Det skulle vara roligt att få tag på några aktivister, eller kanske politiskt aktiva inom det spanska svaret på Feministiskt Initiativ: Inicativa Feminista.
Det jag än så länge lagt märket till är att det finns en väldigt utbredd undergroundkultur här. Många som åker skateboard, och skateaffärer tillsammans med tatuerings shops finns nästan överallt.
Vi får se vad som kommer fram ur genusperspektiv när jag börjar rota lite mer i könsrollerna här.
Den rådande religionen är ju ändå katolicism, vilket kan få vanlig svenne- kristendom att ses som hur bra som helst.
Anyhow, i min nuvarande bostad existerar inte möjligheten att steka mat, inte heller har jag någon ugn (micro med grill räknas inte riktigt).
Därför har jag idag letat reda på recept på nätet på mat som går att laga med endast kokmöjlighet.
Också, för er som inte vet det, så har jag äntligen tagit mig i nackskinnet och lagt av med kött, och siktar på att bli 100% vegan såsmåningom.
Jag hittade en veganblogg med massor, massor av awesome recept på mat och bröd och bakverk och diverse. Väldigt lättläst, med fina bilder och förklaringar på vad olika saker är och hur man hanterar dem.
Bloggen kan ni nå här:
Veganrecept & Galna Upptåg
Den kommer även att finnas i sidomenyn över bloggar här på sidan. :)
Ta logo!
Om ni undrar, mitt home residence är numera Palma de Mallorca, och inte kalla Sverige.
Eftersom att jag inte ännu kan varken spanska eller catalan så har jag inte hunnit utforska om det finns, och isådana fall hur den queerfeministiska rörelsen fungerar här.
Det skulle vara roligt att få tag på några aktivister, eller kanske politiskt aktiva inom det spanska svaret på Feministiskt Initiativ: Inicativa Feminista.
Det jag än så länge lagt märket till är att det finns en väldigt utbredd undergroundkultur här. Många som åker skateboard, och skateaffärer tillsammans med tatuerings shops finns nästan överallt.
Vi får se vad som kommer fram ur genusperspektiv när jag börjar rota lite mer i könsrollerna här.
Den rådande religionen är ju ändå katolicism, vilket kan få vanlig svenne- kristendom att ses som hur bra som helst.
Anyhow, i min nuvarande bostad existerar inte möjligheten att steka mat, inte heller har jag någon ugn (micro med grill räknas inte riktigt).
Därför har jag idag letat reda på recept på nätet på mat som går att laga med endast kokmöjlighet.
Också, för er som inte vet det, så har jag äntligen tagit mig i nackskinnet och lagt av med kött, och siktar på att bli 100% vegan såsmåningom.
Jag hittade en veganblogg med massor, massor av awesome recept på mat och bröd och bakverk och diverse. Väldigt lättläst, med fina bilder och förklaringar på vad olika saker är och hur man hanterar dem.
Bloggen kan ni nå här:
Veganrecept & Galna Upptåg
Den kommer även att finnas i sidomenyn över bloggar här på sidan. :)
Ta logo!
måndag 4 oktober 2010
Queeraktivism
Fantastiskt!
Aftonbladet, ja, vad säger en. Det kanske inte är en tidning som är så mycket till världen, men idag blev jag faktiskt glad när jag läste en utav deras artiklar.
Den handlar nämligen om kvinnor som väljer orakat framför rakat, vad det gäller hela kroppen alltså.
Aftonbladet spekulerar till och med om att det kan vara en kommande "trend".
Jag säger att även om det skulle bli en "modefluga" så tror jag att det är bra för queerfeminismen.
Kvinnor som vågar stå upp mot en norm som bygger på onaturlighet, kvinnor som vågar vara queeraktivister fastän de kanske inte ens vet om det själva.
Individer som gör vad som känns bäst för dem, det de trivs med, och jag hoppas att många kommer att haka på, så att vi kan krossa äckel- normen om att kvinnor SKA vara rakade medan män ändå har ett val åtminstone när det gäller överkroppen och könet. (Det ses ju fortfarande tyvärr som konstigt med män som rakar benen, av någon anledning.)
Jag hoppas på att kunna öppna en Elle, Vogue eller någon annan stor modetidning och mötas av håriga armhålor och ben (och i tidningar som Playboy se fler orakade fittor).
Och jag är glad över att jag varit nästan ett år före det här inlägget med att börja lägga undan hyveln, för kanske har mitt val hjälpt till så att den här artikeln publicerades i Aftonbladet så här på en helt vanlig måndag den 4e oktober.
Här är artikeln:
Håribelt eller härligt?
Aftonbladet, ja, vad säger en. Det kanske inte är en tidning som är så mycket till världen, men idag blev jag faktiskt glad när jag läste en utav deras artiklar.
Den handlar nämligen om kvinnor som väljer orakat framför rakat, vad det gäller hela kroppen alltså.
Aftonbladet spekulerar till och med om att det kan vara en kommande "trend".
Jag säger att även om det skulle bli en "modefluga" så tror jag att det är bra för queerfeminismen.
Kvinnor som vågar stå upp mot en norm som bygger på onaturlighet, kvinnor som vågar vara queeraktivister fastän de kanske inte ens vet om det själva.
Individer som gör vad som känns bäst för dem, det de trivs med, och jag hoppas att många kommer att haka på, så att vi kan krossa äckel- normen om att kvinnor SKA vara rakade medan män ändå har ett val åtminstone när det gäller överkroppen och könet. (Det ses ju fortfarande tyvärr som konstigt med män som rakar benen, av någon anledning.)
Jag hoppas på att kunna öppna en Elle, Vogue eller någon annan stor modetidning och mötas av håriga armhålor och ben (och i tidningar som Playboy se fler orakade fittor).
Och jag är glad över att jag varit nästan ett år före det här inlägget med att börja lägga undan hyveln, för kanske har mitt val hjälpt till så att den här artikeln publicerades i Aftonbladet så här på en helt vanlig måndag den 4e oktober.
Här är artikeln:
Håribelt eller härligt?
söndag 3 oktober 2010
Dirty Diaries
För er som inte har någon blekaste aning om vad detta är så kan jag berätta det.
Dirty Diaries är som de själva väljer att kalla den: "12 shorts of feminist porn."
Det är alltså ett projekt som pågick under 2009 där olika personer/ regissörer/ feminister fick i uppgift att göra "feministisk" porr filmat med mobilkameror.
Resultatet utav detta blev en samling kortfilmer som på olika sätt och med olika perspektiv hanterar ämnet.
Startskottet till detta var filmer Come Together utav Mia Engberg, där några kvinnor filmat sig själva när de onanerar och till slut kommer. Kortfilmen visades på Stockholm International Film Festival och fick blandad kritik.
Det visade sig dock att de som hade tyckt allra minst om filmen var män, där åsikter så som att kvinnorna var osminkade och fula "när de kom". Detta var bevis nog för att det skulle bli tydligt att kvinnor inom porr "ska" vara snygga inför männen. Att porr endast är en mansvara.
Idén till Dirty Diaries föddes.
De olika kortfilmerna är uppbyggda på ett Manifest, som lyder som sådant:
1.
Beautiful the way we are
Beautiful the way we are
To hell with the sick beauty ideals! Deep self-hatred keeps a lot of women's energy and creativity sapped. The energy that could be focused into exploring our own sexuality and power is being drained off into diets and cosmetics. Don't let the commercial powers control your needs and desires.
2.
Fight for your right to be horny
Fight for your right to be horny
Male sexuality is seen as a force of nature that has to be satisfied at all costs while women's sexuality is accepted only if it adapts to men's needs. Be horny on your own terms.
3.
A good girl is a bad girl
A good girl is a bad girl
We are fed up with the cultural cliché that sexually active and independent women are either crazy or lesbian and therefore crazy. We want to see and make movies where Betty Blue, Ophelia and Thelma & Louise don't have to die in the end.
4.
Smash capitalism and patriarchy
Smash capitalism and patriarchy
The porn industry is sexist because we live in a patriarchal capitalist society. It makes profit out of people’s needs for sex and erotica and women get exploited in the process. To fight sexist porn you have to smash capitalism and patriarchy.
5.
As nasty as we wanna be
As nasty as we wanna be
Enjoy, take charge or let go. Say NO when you want, to be able to say YES when YOU want.
6.
Legal and free abortion is a human right!
Legal and free abortion is a human right!
Everyone has the right to control their own body. Millions of women suffer from unwanted pregnancies and die from illegal abortions every year. Fuck the moral right for preaching against birth control and sex information.
7.
Fight the real enemy!
Fight the real enemy!
Censorship cannot liberate sexuality. It is impossible to change the image of women's sexuality if sexual images in themselves are taboo. Don't attack women for displaying sex. Attack sexism for trying to control our sexuality.
8.
Stay Queer
Stay Queer
A lot of opposition to erotica is homophobic and even more transphobic. We don't believe in the fight between the sexes but in the fight against sexes. Identify as any gender you want and make love to whoever you want. Sexuality is diverse.
9.
Use Protection
Use Protection
"I'm not saying go out an' do it, but if you do, strap it up before you smack it up." (Missy Elliot)
10.
Do it yourself
Erotica is good and we need it. We truly believe that it is possible to create an alternative to the mainstream porn industry by making sexy films we like.
Åsikter om filmen:
Jag gillade uppbyggnaden utav den, kortfilmer som inte är alldeles för långa, alla av väldigt varierande slag, och som tillsammans ger ett väldigt brett spektra på feministisk porr.
Visst kan jag tycka att vissa utav filmerna var lite långtråkiga, vissa tilltalade mig inte alls, andra var väldigt vackra i sitt utförande.
I helhet förstår jag vart de vill komma, samtidigt som jag ser att de inte nått dit.
I somras var jag på en debatt i Pride House under Pride 2010 där just begreppet Feministisk porr bearbetades, och där Dirty Diaries var det stora samtalsämnet.
Jag tycker mig minnas att de i slutändan kom fram till att det inte finns någon feministisk porr, vilket till en första anblick kan tyckas konstigt, men sen faller sig som ett ganska resonabelt beslut när en väl tänkt över det hela.
Problemet jag ser är väl kanske inte den att det inte finns någon per definition "feministisk porr", men att det kanske är bilden av feminism och bilden av porr vi måste titta närmare på.
Jag tänkte inte gå in närmare på någon slags analys utav hela filmen i sig, utan jag begränsar mig till vad jag fattade tycke för.
Skin:
Handlar i kort om en kvinna och en man klädda i heltäckande nylon, vartpå filmen fortgår börjar de klippa sönder nylonet.
Enligt min åsikt helt klart den bästa och vackraste filmen i samlingen.
Uppbyggnaden var väldigt enkel, ingen utmärkande musik, ingen avancerad dekor. Fokuset låg på individerna.
Vad jag fann fantastiskt med just denna var ömheten. Dessa två som blottar sin fetisch och porträtterar den så självsäkert och själsligt accepterat att det blir självklart. De tar ner något som kan anses som konstigt, att tända sexuellt på att vara iklädd nylon, tar ner det och bearbetar det tillsammans med åskådarna. Skin gör att en förstår. Dessa två individer bjuder in och låter oss ta del utav ett ömsesidigt utbyte, där kön egentligen inte spelar någon roll. Det heltäckande nylonet gör individerna nästintill könlösa. De förlorar sin identitet, eftersom att den inte behövs, det handlar endast om ett utbyte mellan människor.
Jag skulle nog nästan kunna säga att Skin är den mest queerfeministiska filmen i samlingen.
Just på grund utav balansen. Det finns ingen utav de två som har mer makt än den andre, det är ingen utav dem som betyder mer. De låter sig behövas för varandra.
En annan film som jag fann väldigt bra var For the Liberation of Men.
Där vi får se 4 män med dolda ansikten på olika sätt, alla utav dem iklädda vad normen definierar som "kvinnokläder".
Att analysera och tolka den skulle kunna göras hur långt som helst, men det som tilltalade mig var att den var så avskalad.
Filmen behandlar ämnet trans på ett annat sätt än vad en vanligtvis kan stöta på det. Jag har alltid tyckt att transexualiteten behandlas med en underliggande ton av skam.
Ungefär som en fetisch som enligt normen skulle kunna ses som motbjudande or whatever.
I For the Liberation of Men kände jag inte av någon skam.
Det var istället ett fint porträtt utav den sexuella frigörelsen som ibland är ett resultat utav fetischen.
(Eftersom att männen i filmen alla är märkbart sexuellt upphetsade så drog jag slutsatsen om att det var klädseln som skapade detta och valde därefter att definiera det som en fetisch. Även om jag är väl medveten om att fetischer inte alls behöver ge ett direkt sexuellt resultat hos utövaren.)
Den tredje filmen som tilltalade mig var On your back Woman!
Helt enkelt en kortfilm där vi får se 4 par, alla 8 kvinnor, brottas i varsitt pars säng.
I relationen till att det hela ska representera feministisk porr så tycker jag att resultatet är väldigt intressant, för det är faktiskt ingen som har sex i denna.
Istället ligger fokuset på de olika paren som näst intill nakna försöker att brotta ned varandra. ("On your back Woman!")
Det är flera gånger som jag hänförs över det snygga fotot, kroppar i rörelse och samförståelse. Kroppar i kamp med varandra och sig själva, övertygelse och kämparglöd.
Den skapar en gråzon inom porr genom att själv stolt definiera sig som porr fastän inget sex framgår. Den sexuella laddningen blir istället i skönheten av fighten, det blir tydligt att penetrationsfokuset som finns i "vanlig" porr kanske inte ens behövs för att skapa porr.
Den öppnar för mycket diskussion om gränserna för vad som egentligen är porr och inte.
Kanske kan allting vara porr om en sätter in det i kontext?
Sista filmen som jag gillade lite sådär extra var Phonefuck, som helt enkelt behandlar två kvinnor som har telefonsex.
Väldigt enkelt gjord, till en början inte så speciellt intressant, men till slut kunde jag inte motstå att charmas av det ändå rätt så fina skådespeleriet.
Dirty Diaries är ett stycke queerfeminism som bevisar att allt går om en vill. Den är ett resultat utav en, tyvärr, väldigt patriarkal industri där heteronormen styr med järnhand och kvinnor ses uteslutande som ett substitut för manlig njutning. Detta till en grad att det till och med ses skamfullt att tända på mainstreamporr som tjej.
Dirty Diaries är ett fint och vackert stycke queeraktivism som motiverar till engagemang och diskussion.
Något som behövs för att hela tiden lyfta fram diskursen och påpeka att det krävs successiv förändring i perspektivet på sex, heteronorm och porr, samt en hälsosammare porrfilmsindustri.
Jag hoppas på många fler filmer som Dirty Diaries, kanske inte som ett queerfeministiskt projekt, men mer som en självklarhet.
Länge leve queerfeminismen!
måndag 27 september 2010
Ett hörn av Dalarna
Jag är precis hemkommen från en visit i den lilla staden Malung, där jag varit sen i torsdags.
Jag har varit och hälsat på älskade L på hennes Folkhögskola där hon går.
I några dagar har jag varit 100% vegetarian (okej, bortsett från kanske lite gelatin i nått godis..), jag har omgett mig med fantastiska människor, varit med på ett folkmusik-jam i vardagsrummet utanför L's rum, gjort paj och Äppelpaj.
Jag har diskuterat monogami och polygami med en folkmusiker från Falun som pluggat Genuskunskap, haft på mig raggsockor nästan 24/7, diskuterat BDSM- influerade rättsfall, och politik ur ett livsfilosofiskt perspektiv.
Jag har skrattat väldigt mycket.
Det har helt enkelt varit några väldigt fantastiska dagar med fantastiska människor.
Det känns dock rätt jobbigt att veta att jag inte kommer att få träffa L förrän om minst 6 månader om allt går vägen.
Distansförhållande Malung- Palma de Mallorca är ju inte direkt det enklaste. Ibland är en jäkligt glad över att det finns Skype. :)
Nu är det inte långt tid kvar förrän jag tar mitt pick och pack och drar till värmen!
Win!
Jag har varit och hälsat på älskade L på hennes Folkhögskola där hon går.
I några dagar har jag varit 100% vegetarian (okej, bortsett från kanske lite gelatin i nått godis..), jag har omgett mig med fantastiska människor, varit med på ett folkmusik-jam i vardagsrummet utanför L's rum, gjort paj och Äppelpaj.
Jag har diskuterat monogami och polygami med en folkmusiker från Falun som pluggat Genuskunskap, haft på mig raggsockor nästan 24/7, diskuterat BDSM- influerade rättsfall, och politik ur ett livsfilosofiskt perspektiv.
Jag har skrattat väldigt mycket.
Det har helt enkelt varit några väldigt fantastiska dagar med fantastiska människor.
Det känns dock rätt jobbigt att veta att jag inte kommer att få träffa L förrän om minst 6 månader om allt går vägen.
Distansförhållande Malung- Palma de Mallorca är ju inte direkt det enklaste. Ibland är en jäkligt glad över att det finns Skype. :)
Nu är det inte långt tid kvar förrän jag tar mitt pick och pack och drar till värmen!
Win!
måndag 20 september 2010
SCUM, bara därför att jag kan
Gårdagen gick i sorgens tecken när den blåa regeringen tilldelades 4 år till, samtidigt som SD fick in 20 man i riksdagen. Igår fick en inte kontakt med folk utan bemöttes av trötta släpiga kommentarer, där huvudet var någon annan stans. Någon annan stans än sverige.
Jag hade blandade känslor, dock inga speciellt positiva.
Den enstaka positiva känslan var den som visade att F! fått 8,9% i Simrishamn och därför fått in 4 mandat i kommunfullmäktige.
Men mer glädje än så har det inte varit.
Idag är sorgen inte lika intensiv, den långa valvakan från gårdagen känns mer som en diffus mardröm än faktisk verklighet.
Det känns lite som när en får beskedet av att en är pälsdjursallergiker och möts av sin hunds vädjande ögon och viftande svans när en kommer hem från sjukhuset. Fullt medveten om att hunden inte kan stanna kvar hos oss.
Tro mig, jag har varit där.
Idag är känslorna dövade. De har kurat ihop sig någonstans i magtrakten och ligger tyst och vilar, de orkar inte vakna, för det finns inget att slå på.
Idag är en dag där det faktiskt är helt okej att vara precis hur radikalfeministisk som helst. (Det är jag som bestämt det, ja.)
En får göra hur mycket oväsen av sig som helst, skrika åtborgarsvin och sparka på SD:are om en så vill. (Förutsatt att de är män, kvinnorna vet ju inte bättre eftersom de bara är "Daddy's girls".)
Jag som normalt sett ser Valerie Solanas SCUM Manifesto som endast (endast!?) en historisk milstolpe för den feministiska utvecklingen, känner att idag, och kanske ett litet tag framöver, tänker jag ta till mig den, bara för att jag känner för det.
Den blir mitt sätt att hantera det hela, om en så vill.
Valerie som genom SCUM skapar en vacker rriot girrl- rörelse där män inte fyller mer syfte än att de likt kackerlackor (och alla av utländsk bakgrund, enligt SD) borde utrotas.
Ett utdrag:
"The male is completely egocentric, trapped inside himself, incapable of empathizing or identifying with others, of love, friendship, affection or tenderness. He is a completely isolated unit, incapable of rapport with anyone. His responses are entirely visceral, not cerebral; his intelligence is a mere tool in the service of his drives and needs; he is incapable of mental passion, mental interaction; he can't relate to anything other than his own physical sensations. He is a half dead, unresponsive lump, incapable of giving or receiving pleasure or happiness; consequently, he is at best an utter bore, an inoffensive blob, since only those capable of absorption in others can be charming. He is trapped in a twilight zone halfway between humans and apes, and is far worse off than the apes because, unlike the apes, he is capable of a large array of negative feelings--hate, jealousy, contempt, disgust, guilt, shame, doubt--and moreover he is aware or what he is or isn't."
Idag får jag känna såhär om jag vill. För visst är det så att SD i grunden förespråkar en familjemall mycket likt den som fanns på 50- talet. Kvinnan ska veta sin plats underordnad mannen. Kvinnan ska sköta om barnen, laga mat, städa i hemmet, ta god hand om maken (giftemål är ju den oh so allmighty relationsform), hålla sig i form (notera dock att det inte anses rätt av en kvinna att svettas märkbart), vara snygg, tvätta familjens kläder, vara hemma när mannen kommer hem från jobbet osv.
Underkastelsen ska vara total, den underkastade ska alltid vara en kvinna, och mannen har alltid rätt.
Ja, så ser det ut om SD ( och KD) får bestämma. Vilket de nu faktiskt får, eftersom åtminstone SD med bravur kom in i riksdagen.
Idag vill jag egentligen kunna gå ut och möta blickarna från medsystrar och känna att vi vet. Vi vet vad som väntar dem. Vi vet allihop, för vi är SCUM.
Jag önskar att det kunde vara så. Att vi var en gigantisk ilsken blodröd motståndsrörelse som ville förinta de smällfeta nazistborgarna.
Jag tror att Reinfeldt borde ha mellannamnen Hobin Rood, eftersom att han är precis som Robin Hood, fast helt tvärtom. Han är som monarken som tar alla pengar och delar ut den bland sin uppblåsta adel. Säljer viktiga svenska företag för skamliga summor till lika giriga länder så att han kan klä av sig naken och sjunka ned i ett badkar fyllt av gyllene guldmynt, smeta ut bajs över sin 24k guldpläterade toasits och borsta tänderna med... Colgate. (Joo, överklassen är människor de också, de borstar faktiskt tänderna helt själva.)
Men det är alltså så här det ser ut (bortsett från att Reinfeldt kanske inte är koprofil.)
Jag menar att det ser ut som så att det följer fyra år, där de rika kommer att bli rikare lika säkert som att de fattiga kommer att bli fattigare.
Borgarbrackorna kommer att sippa på Espresso som är ännu dyrare än innan, och pensionärerna kommer att välja att äta råttorna som invaderar ålderdomshemmen istället för att bara döda dem, just för att de inte har råd till speciellt mycket mat. (pensionärerna alltså, inte råttorna.)
Bratsen vaskar nu 2 flaskor champagne istället för en.
Att "vaska" champagne betyder att du beställer in två flaskor, en till bordet och en som du låter bartendern/ servitrisen hälla ut direkt i vasken. Detta som ett bevis på din feta plånbok. (Eller brist på empati, respekt och dina hjärncellers oförmåga/ ovilja att samarbeta med varandra.)
Jag tänker ta mig rätten att vara en manshatare för ett tag nu, kanske känner jag annorlunda imorgon, kanske inte. Det som dock är säkert är att det nu följer fyra år av anti- feminism (faktiskt, regeringen har fått kritik för detta) där partiarkatet kommer att få ökat fäste, igen.
Dessa självgoda idioter förtjänar endast Valerie Solanas bemötande. Bemötandet av en vägg av SCUM.
Idag tänker jag hylla SCUM Manifesto, jag tänker låta mig gå tillbaka i tiden och anamma radikalismen som den var då.
För det är ju ändå en "demokrati" vi lever i.
Jag hade blandade känslor, dock inga speciellt positiva.
Den enstaka positiva känslan var den som visade att F! fått 8,9% i Simrishamn och därför fått in 4 mandat i kommunfullmäktige.
Men mer glädje än så har det inte varit.
Idag är sorgen inte lika intensiv, den långa valvakan från gårdagen känns mer som en diffus mardröm än faktisk verklighet.
Det känns lite som när en får beskedet av att en är pälsdjursallergiker och möts av sin hunds vädjande ögon och viftande svans när en kommer hem från sjukhuset. Fullt medveten om att hunden inte kan stanna kvar hos oss.
Tro mig, jag har varit där.
Idag är känslorna dövade. De har kurat ihop sig någonstans i magtrakten och ligger tyst och vilar, de orkar inte vakna, för det finns inget att slå på.
Idag är en dag där det faktiskt är helt okej att vara precis hur radikalfeministisk som helst. (Det är jag som bestämt det, ja.)
En får göra hur mycket oväsen av sig som helst, skrika åt
Jag som normalt sett ser Valerie Solanas SCUM Manifesto som endast (endast!?) en historisk milstolpe för den feministiska utvecklingen, känner att idag, och kanske ett litet tag framöver, tänker jag ta till mig den, bara för att jag känner för det.
Den blir mitt sätt att hantera det hela, om en så vill.
Valerie som genom SCUM skapar en vacker rriot girrl- rörelse där män inte fyller mer syfte än att de likt kackerlackor (och alla av utländsk bakgrund, enligt SD) borde utrotas.
Ett utdrag:
"The male is completely egocentric, trapped inside himself, incapable of empathizing or identifying with others, of love, friendship, affection or tenderness. He is a completely isolated unit, incapable of rapport with anyone. His responses are entirely visceral, not cerebral; his intelligence is a mere tool in the service of his drives and needs; he is incapable of mental passion, mental interaction; he can't relate to anything other than his own physical sensations. He is a half dead, unresponsive lump, incapable of giving or receiving pleasure or happiness; consequently, he is at best an utter bore, an inoffensive blob, since only those capable of absorption in others can be charming. He is trapped in a twilight zone halfway between humans and apes, and is far worse off than the apes because, unlike the apes, he is capable of a large array of negative feelings--hate, jealousy, contempt, disgust, guilt, shame, doubt--and moreover he is aware or what he is or isn't."
Idag får jag känna såhär om jag vill. För visst är det så att SD i grunden förespråkar en familjemall mycket likt den som fanns på 50- talet. Kvinnan ska veta sin plats underordnad mannen. Kvinnan ska sköta om barnen, laga mat, städa i hemmet, ta god hand om maken (giftemål är ju den oh so allmighty relationsform), hålla sig i form (notera dock att det inte anses rätt av en kvinna att svettas märkbart), vara snygg, tvätta familjens kläder, vara hemma när mannen kommer hem från jobbet osv.
Underkastelsen ska vara total, den underkastade ska alltid vara en kvinna, och mannen har alltid rätt.
Ja, så ser det ut om SD ( och KD) får bestämma. Vilket de nu faktiskt får, eftersom åtminstone SD med bravur kom in i riksdagen.
Idag vill jag egentligen kunna gå ut och möta blickarna från medsystrar och känna att vi vet. Vi vet vad som väntar dem. Vi vet allihop, för vi är SCUM.
Jag önskar att det kunde vara så. Att vi var en gigantisk ilsken blodröd motståndsrörelse som ville förinta de smällfeta nazistborgarna.
Jag tror att Reinfeldt borde ha mellannamnen Hobin Rood, eftersom att han är precis som Robin Hood, fast helt tvärtom. Han är som monarken som tar alla pengar och delar ut den bland sin uppblåsta adel. Säljer viktiga svenska företag för skamliga summor till lika giriga länder så att han kan klä av sig naken och sjunka ned i ett badkar fyllt av gyllene guldmynt, smeta ut bajs över sin 24k guldpläterade toasits och borsta tänderna med... Colgate. (Joo, överklassen är människor de också, de borstar faktiskt tänderna helt själva.)
Men det är alltså så här det ser ut (bortsett från att Reinfeldt kanske inte är koprofil.)
Jag menar att det ser ut som så att det följer fyra år, där de rika kommer att bli rikare lika säkert som att de fattiga kommer att bli fattigare.
Borgarbrackorna kommer att sippa på Espresso som är ännu dyrare än innan, och pensionärerna kommer att välja att äta råttorna som invaderar ålderdomshemmen istället för att bara döda dem, just för att de inte har råd till speciellt mycket mat. (pensionärerna alltså, inte råttorna.)
Bratsen vaskar nu 2 flaskor champagne istället för en.
Att "vaska" champagne betyder att du beställer in två flaskor, en till bordet och en som du låter bartendern/ servitrisen hälla ut direkt i vasken. Detta som ett bevis på din feta plånbok. (Eller brist på empati, respekt och dina hjärncellers oförmåga/ ovilja att samarbeta med varandra.)
Jag tänker ta mig rätten att vara en manshatare för ett tag nu, kanske känner jag annorlunda imorgon, kanske inte. Det som dock är säkert är att det nu följer fyra år av anti- feminism (faktiskt, regeringen har fått kritik för detta) där partiarkatet kommer att få ökat fäste, igen.
Dessa självgoda idioter förtjänar endast Valerie Solanas bemötande. Bemötandet av en vägg av SCUM.
Idag tänker jag hylla SCUM Manifesto, jag tänker låta mig gå tillbaka i tiden och anamma radikalismen som den var då.
För det är ju ändå en "demokrati" vi lever i.
söndag 19 september 2010
Den stora dagen
Så är det alltså den 19 September år 2010 och det är alltså just den dagen där det kommer att avgöras vad det är för styre som kommer att hålla Sverige i sitt grepp de nästkommande fyra åren.
Jag känner dock inte för att gå in djupare på temat val, eftersom jag ändå redan skrivit ett längre inlägg om min uppfattning rent generellt om politiken.
Det korta jag kan säga om valet så länge är att jag gjort min demokratiska plikt i och med att jag både lagt ut valsedlar på 5 vallokaler som att jag gått och röstat.
Det känns som att valdeltagandet kommer att vara relativt högt i år, och aldrig har jag träffat på, och känt mig själv, så pass nervös inför något så "tråkigt" som ett val.
Jag önskar alla partier lycka till.
Rent diskussionsmässigt så tycker jag också att de samtal som varit ett resultat utav valkampanjerna är väldigt intressanta, inte bara utifrån ett politiskt perspektiv.
Det är väldigt många som fått stå till mötes för blandade åsikter om det främlingsfientliga partiet SD, inte direkt för om en vill rösta på dem eller ej, utan snarare att många fått ställa sig frågan om det är rätt eller fel att de över huvud taget får kalla sig för ett demokratiskt parti.
Jag tror att de åren som följer kommer att kantas av åtskilliga diskussioner omkring detta, omkring definitionen av demokrati och yttrandefrihet i stort.
Även om SD kommer in i riksdagen så tror jag att det kanske kan bidra med någonting gott genom att det startar diskussion.
Det kommer att bli ett spännande val.
Jag känner dock inte för att gå in djupare på temat val, eftersom jag ändå redan skrivit ett längre inlägg om min uppfattning rent generellt om politiken.
Det korta jag kan säga om valet så länge är att jag gjort min demokratiska plikt i och med att jag både lagt ut valsedlar på 5 vallokaler som att jag gått och röstat.
Det känns som att valdeltagandet kommer att vara relativt högt i år, och aldrig har jag träffat på, och känt mig själv, så pass nervös inför något så "tråkigt" som ett val.
Jag önskar alla partier lycka till.
Rent diskussionsmässigt så tycker jag också att de samtal som varit ett resultat utav valkampanjerna är väldigt intressanta, inte bara utifrån ett politiskt perspektiv.
Det är väldigt många som fått stå till mötes för blandade åsikter om det främlingsfientliga partiet SD, inte direkt för om en vill rösta på dem eller ej, utan snarare att många fått ställa sig frågan om det är rätt eller fel att de över huvud taget får kalla sig för ett demokratiskt parti.
Jag tror att de åren som följer kommer att kantas av åtskilliga diskussioner omkring detta, omkring definitionen av demokrati och yttrandefrihet i stort.
Även om SD kommer in i riksdagen så tror jag att det kanske kan bidra med någonting gott genom att det startar diskussion.
Det kommer att bli ett spännande val.
torsdag 16 september 2010
Sveket
Så efter att åtskilliga människor på Facebook de senaste dagarna delat med sig av en länk till en för mig helt okänd tjejs blogg, med skärrade, upprörda kommentarer som följd, kände jag att det nog var på tiden att jag också satte mig ned och tog reda på vad som var grunden till alla dessa starka känslor.
Vad det var jag fick ta del av var den fruktansvärda historien om hur en sjuk mor behandlas idag. Hur hon inte blir trodd på och inte ges någon som helst hjälp, hon möter ingen medmänsklighet. Allt för att hon haft oturen att få en väldigt allvarlig sjukdom.
Den här texten visar verkligen i klarspråk vad Alliansens fyra år vid makten ställt till med. De har ändrat på den gamla djungellagen "starkast överlever", men förvridit den så att styrka istället mäts i pengar, medan svaghet mäts både i pengar och fysisk styrka.
På grund av Alliansen ser det idag ut som så:
Brist på pengar= svaghet
Brist på pengar= bristande hälsa= svaghet
Bristande hälsa= brist på pengar= svaghet
Ingen brist på pengar= styrka
Ingen brist på pengar men bristande hälsa= råd att göra något åt sin bristande hälsa= styrka
De som känner mig vet att jag inte är den som blir genuint arg på saker, men när sånt här sker, det blir uppmärksammat, och folk fortfarande endast tänker på sig själva och fullständigt skiter fulla fan i hur människor utan samma levnadsvillkor obarmhärtigt behandlas, ja, då blir till och med jag arg.
Det behövs ett regeringsskifte för att vi ska kunna hjälpa de som behöver. Alla andra kommer att klara sig ändå, var så säker på det.
Kommer den nuvarande regeringen att kvarstå i fyra år till, kommer vi att kunna jämföra det med folkmord, då de som redan står på ravinens brant med all säkerhet kommer att falla. De gamla och svaga kommer att ofrivilligt få offra sina liv för att de välbärgade ska få det ännu bättre.
Jag vill verkligen tro på medmänsklighet, kommer Alliansen att få fyra år till så är jag inte säker på att jag kommer att orka tro längre.
Här finns länken till bloggen:
Klamydiabrevet: Sveket
Vad det var jag fick ta del av var den fruktansvärda historien om hur en sjuk mor behandlas idag. Hur hon inte blir trodd på och inte ges någon som helst hjälp, hon möter ingen medmänsklighet. Allt för att hon haft oturen att få en väldigt allvarlig sjukdom.
Den här texten visar verkligen i klarspråk vad Alliansens fyra år vid makten ställt till med. De har ändrat på den gamla djungellagen "starkast överlever", men förvridit den så att styrka istället mäts i pengar, medan svaghet mäts både i pengar och fysisk styrka.
På grund av Alliansen ser det idag ut som så:
Brist på pengar= svaghet
Brist på pengar= bristande hälsa= svaghet
Bristande hälsa= brist på pengar= svaghet
Ingen brist på pengar= styrka
Ingen brist på pengar men bristande hälsa= råd att göra något åt sin bristande hälsa= styrka
De som känner mig vet att jag inte är den som blir genuint arg på saker, men när sånt här sker, det blir uppmärksammat, och folk fortfarande endast tänker på sig själva och fullständigt skiter fulla fan i hur människor utan samma levnadsvillkor obarmhärtigt behandlas, ja, då blir till och med jag arg.
Det behövs ett regeringsskifte för att vi ska kunna hjälpa de som behöver. Alla andra kommer att klara sig ändå, var så säker på det.
Kommer den nuvarande regeringen att kvarstå i fyra år till, kommer vi att kunna jämföra det med folkmord, då de som redan står på ravinens brant med all säkerhet kommer att falla. De gamla och svaga kommer att ofrivilligt få offra sina liv för att de välbärgade ska få det ännu bättre.
Jag vill verkligen tro på medmänsklighet, kommer Alliansen att få fyra år till så är jag inte säker på att jag kommer att orka tro längre.
Här finns länken till bloggen:
Klamydiabrevet: Sveket
Alanis Morissette
Har inte lyssnat på henne på år och dar, och aldrig varit något direkt fan. När albumet Jagged Little Pill kom ut 1995, och låten Ironic slog i taket så var ju jag bara 5 år, och tyckte genom livet att det mest var en bra låt med cool video, inte så mycket mer.
Men så fick jag något ryck i och med tröttheten på uttjatade spellistor härom veckan, så jag tänkte väl att jag skulle kunna lyssna lite på henne.
Så hör jag den här låten Citizen of the Planet, som är den första på skivan Flavors of Entanglement som släpptes 2008, och tänker WTF!?
This is awesomeness!
Första låten alltså. Resten utav skivan är väl rätt vanligt Alanis Morissette- sound, inget direkt nytt, men det var den där låten som verkligen förvånade mig, för refrängen är en sån cool kontrast mot resten utav låten. :)
Klicka på denna:
Spotify: Alanis Morissette- Citizen of the Planet
Men så fick jag något ryck i och med tröttheten på uttjatade spellistor härom veckan, så jag tänkte väl att jag skulle kunna lyssna lite på henne.
Så hör jag den här låten Citizen of the Planet, som är den första på skivan Flavors of Entanglement som släpptes 2008, och tänker WTF!?
This is awesomeness!
Första låten alltså. Resten utav skivan är väl rätt vanligt Alanis Morissette- sound, inget direkt nytt, men det var den där låten som verkligen förvånade mig, för refrängen är en sån cool kontrast mot resten utav låten. :)
Klicka på denna:
Spotify: Alanis Morissette- Citizen of the Planet
tisdag 14 september 2010
När en pratar om feminism men menar så mycket större än så.
Jag har tidigare konstaterat att jag tycker att jämställdhet ska vara en självklarhet och att vi ens behöver införa t.ex. politiska partier med det som sakfråga är ju helt galet.
Feminismen började med att vara en respons på särbehandlingen av kön, en kan kalla det könsmaktshierarkier, där kvinnorna ville att männen skulle "betala tillbaka" genom att ge kvinnor mer makt istället.
Mycket likt kampen mellan svarta och vita i USA där de svarta snarare ville ha de vita som sina slavar. Ungefär som att betala tillbaka med samma mynt.
Problemet med detta är ju att det inte skapar jämställdhet, det skapar ju bara omvänt förtryck eller särbehandling.
Ett jättebra exempel på detta porträtteras i boken Egalias Döttrar, skriven utav Gerd Brantenberg 1977 Handligen i boken låter så här:
"I landet Egalia äter männen p- piller, klämmer in sig i trånga särkar och bär pehå. Trött på att betraktas som mindre kompetent bildar den unge Petronius tillslut Mansligan, en maskuliniströrelse, och gör uppror mot kvinnoförtrycket."
I boken framgår det tydligt hur otroligt fånigt och på ingen som helst grund, ett samhälle kan utformas med distinkt könsmakt bara genom att du inte ifrågasätter ditt liv och din omgivning.
Feminism har vuxit, från att ha varit en hatisk hämndaktion mot män, till att stå för jämställdhet mellan individer, det största fokuset på jämställdheten mellan könen.
Feminismen ifrågasätter heteronormen och könsnormen och försöker utifrån det att utveckla människors tänkande till att inte begränsa individer vid dessa normer.
Dock ser jag ett stort problem med dagens feminism.
Feminismen främjar utvecklingen av hjälp till de svaga. Kvinnojourer, feministiskt självförsvar osv.
Vid en första anblick kan det ses som någonting bra, eftersom att kvinnor statistiskt sett är de som blir utsatta för vådtäkter och överfall, våld inom relationer och kränkningar. Pressen på kvinnor och deras förväntade prestation är otroligt stor.
Men att främja kvinnor på det sättet är egentligen bara ett sätt att komma runt det egentliga problemet.
Det egentliga problemet med att det inte är kvinnorna som behöver hjälp, utan männen.
Inte männen i sig, utan den norm som samhället, kulturer och religion skapat. Bilden av mannen, det är den som är problemet.
Att en kvinna blir överfallen och våldtagen händer ju inte bara för att hon inte kan feministiskt självförsvar, det måste ha funnits ett syfte hos mannen som överföll.
Dvs, någonting under hans uppväxt har gjort att en idé planterats indirekt inuti honom, något som inte han har kunnat rå för.(För er som sett Inception, ni förstår vad jag menar.)
Den här idén har undermedvetet fått en sån pass stor genomslagskraft att den förmår den här mannen att våldta en kvinna och inte se det som en fruktansvärt skändande handling mot en annan individ.
Någonstans måste det ha känts rätt, antingen psykiskt eller fysiskt.
(En skulle ju här kunna sätta feminismen i ett perspektiv där den är en produkt skapad av män för att kunna skylla överfall på kvinnan. "Ja men du klär dig ju så utmanande, du får ju skylla dig själv", eller "Ja nu ser du ju hur det går när en vägrar att lära sig självförsvar." Problemet är ju att dessa åsikter faktiskt nyttjas och till och med används som argument vid t.ex. våldtäktsfall.)
Att hjälpa kvinnor med stöd löser ju inte problemet. Egentligen borde det inte behöva finnas feministiskt självförsvar.
Vi borde istället analysera, bena ut och diskutera synen på män och vad det kan vara som gör att just män finner det okej att kränka kvinnor, eller män för den delen.
Vad är det då som skapar detta hos män men desto mer sällan hos kvinnor?
Att rada upp alla olikheter mellan män och kvinnor utifrån ett normativt perspektiv skulle ta väldigt lång tid och behöva vara rätt omfattande för att ge en bra grund att kunna föra en diskussion om, inget jag tänker sitta här och skriva ned i ett inlägg på min blogg om det inte finns ett genuint intresse bland folk att faktiskt skapa en diskussion om detta. Säg till i sådana fall.
Det finns säkert många som skulle läsa det här och säga att "vi har ju redan försökt få pli på dem. Från det att pojkar föds så är de bråkiga, likaså i skolan. Vi gör vad vi kan, men det går ju inte att få alla utav dem att bli lugna eller sluta slåss. Vissa bara är sånna."
Ett sånt kortsiktigt perspektiv är problematiskt. Varför?
Jo, för att en skapar uppfattningen om att de här pojkarna beter sig felaktigt utifrån hur de borde bete sig, och försöker därför med olika medel få dem att passa in.
Problemet är inte så enkelt, problemet är att mallen som de här pojkarna försöks tyglas att passa i, är fel.
Anledningen till att pojkar i regel blir mer våldsamma och högljudda än flickor är på grund av hela samhällets inställning till det manliga könet. Det förväntas att de ska bli bråkiga, därför blir de också det.
Problemet kan ligga så pass djupt inrotat i den nutida mänskliga naturen att det kan handla om inställningen vid ett möte. Ett underliggande tonfall när en tilltalar en pojke som gör att den här individen känner en förväntar på sig att prestera på ett speciellt sätt.
Det fungerar ungefär som djur som kan lukta sig till rädsla, eller hundar som är trotsiga när de inte känner av ett starkt självförtroende hos sin ägare.
(Notera att jag självklart kan tillämpa de djuriska reaktionerna hos kvinnor lika mycket som hos män, men eftersom det här är en analys av feministisk diskurs väljer jag att begränsa mig.)
Bara för att ett perspektiv kallas för ett perspektiv betyder inte det att det är ett perspektiv som automatiskt ser förbi alla nivåer.
Feminism är ett steg mot någonting större.
Feminismen började med att vara en respons på särbehandlingen av kön, en kan kalla det könsmaktshierarkier, där kvinnorna ville att männen skulle "betala tillbaka" genom att ge kvinnor mer makt istället.
Mycket likt kampen mellan svarta och vita i USA där de svarta snarare ville ha de vita som sina slavar. Ungefär som att betala tillbaka med samma mynt.
Problemet med detta är ju att det inte skapar jämställdhet, det skapar ju bara omvänt förtryck eller särbehandling.
Ett jättebra exempel på detta porträtteras i boken Egalias Döttrar, skriven utav Gerd Brantenberg 1977 Handligen i boken låter så här:
"I landet Egalia äter männen p- piller, klämmer in sig i trånga särkar och bär pehå. Trött på att betraktas som mindre kompetent bildar den unge Petronius tillslut Mansligan, en maskuliniströrelse, och gör uppror mot kvinnoförtrycket."
I boken framgår det tydligt hur otroligt fånigt och på ingen som helst grund, ett samhälle kan utformas med distinkt könsmakt bara genom att du inte ifrågasätter ditt liv och din omgivning.
Feminism har vuxit, från att ha varit en hatisk hämndaktion mot män, till att stå för jämställdhet mellan individer, det största fokuset på jämställdheten mellan könen.
Feminismen ifrågasätter heteronormen och könsnormen och försöker utifrån det att utveckla människors tänkande till att inte begränsa individer vid dessa normer.
Dock ser jag ett stort problem med dagens feminism.
Feminismen främjar utvecklingen av hjälp till de svaga. Kvinnojourer, feministiskt självförsvar osv.
Vid en första anblick kan det ses som någonting bra, eftersom att kvinnor statistiskt sett är de som blir utsatta för vådtäkter och överfall, våld inom relationer och kränkningar. Pressen på kvinnor och deras förväntade prestation är otroligt stor.
Men att främja kvinnor på det sättet är egentligen bara ett sätt att komma runt det egentliga problemet.
Det egentliga problemet med att det inte är kvinnorna som behöver hjälp, utan männen.
Inte männen i sig, utan den norm som samhället, kulturer och religion skapat. Bilden av mannen, det är den som är problemet.
Att en kvinna blir överfallen och våldtagen händer ju inte bara för att hon inte kan feministiskt självförsvar, det måste ha funnits ett syfte hos mannen som överföll.
Dvs, någonting under hans uppväxt har gjort att en idé planterats indirekt inuti honom, något som inte han har kunnat rå för.
Den här idén har undermedvetet fått en sån pass stor genomslagskraft att den förmår den här mannen att våldta en kvinna och inte se det som en fruktansvärt skändande handling mot en annan individ.
Någonstans måste det ha känts rätt, antingen psykiskt eller fysiskt.
(En skulle ju här kunna sätta feminismen i ett perspektiv där den är en produkt skapad av män för att kunna skylla överfall på kvinnan. "Ja men du klär dig ju så utmanande, du får ju skylla dig själv", eller "Ja nu ser du ju hur det går när en vägrar att lära sig självförsvar." Problemet är ju att dessa åsikter faktiskt nyttjas och till och med används som argument vid t.ex. våldtäktsfall.)
Att hjälpa kvinnor med stöd löser ju inte problemet. Egentligen borde det inte behöva finnas feministiskt självförsvar.
Vi borde istället analysera, bena ut och diskutera synen på män och vad det kan vara som gör att just män finner det okej att kränka kvinnor, eller män för den delen.
Varför är det inte lika många kvinnor som kränker kvinnor, eller kvinnor som kränker män?
Att skylla männens instinktiva reaktioner på sitt testosteronflöde känns inte heller som en hållbar åsikt, eftersom det i olika delar utav världen finns olika mycket mansrelaterat våld, måste ju anspänningen ligga i samhällets kultur och medföljande normer än hos mannen som natur som sådan.Vad är det då som skapar detta hos män men desto mer sällan hos kvinnor?
Att rada upp alla olikheter mellan män och kvinnor utifrån ett normativt perspektiv skulle ta väldigt lång tid och behöva vara rätt omfattande för att ge en bra grund att kunna föra en diskussion om, inget jag tänker sitta här och skriva ned i ett inlägg på min blogg om det inte finns ett genuint intresse bland folk att faktiskt skapa en diskussion om detta. Säg till i sådana fall.
Det finns säkert många som skulle läsa det här och säga att "vi har ju redan försökt få pli på dem. Från det att pojkar föds så är de bråkiga, likaså i skolan. Vi gör vad vi kan, men det går ju inte att få alla utav dem att bli lugna eller sluta slåss. Vissa bara är sånna."
Ett sånt kortsiktigt perspektiv är problematiskt. Varför?
Jo, för att en skapar uppfattningen om att de här pojkarna beter sig felaktigt utifrån hur de borde bete sig, och försöker därför med olika medel få dem att passa in.
Problemet är inte så enkelt, problemet är att mallen som de här pojkarna försöks tyglas att passa i, är fel.
Anledningen till att pojkar i regel blir mer våldsamma och högljudda än flickor är på grund av hela samhällets inställning till det manliga könet. Det förväntas att de ska bli bråkiga, därför blir de också det.
Problemet kan ligga så pass djupt inrotat i den nutida mänskliga naturen att det kan handla om inställningen vid ett möte. Ett underliggande tonfall när en tilltalar en pojke som gör att den här individen känner en förväntar på sig att prestera på ett speciellt sätt.
Det fungerar ungefär som djur som kan lukta sig till rädsla, eller hundar som är trotsiga när de inte känner av ett starkt självförtroende hos sin ägare.
(Notera att jag självklart kan tillämpa de djuriska reaktionerna hos kvinnor lika mycket som hos män, men eftersom det här är en analys av feministisk diskurs väljer jag att begränsa mig.)
Det handlar om inställning, och inställningen påverkas i sin tur utav ens intryck utav sin omgivning, dvs, samhällets syn på världen som helhet och hur just ditt samhälle väljer att reagera på det.
Bara för att ett perspektiv kallas för ett perspektiv betyder inte det att det är ett perspektiv som automatiskt ser förbi alla nivåer.
Polyamorös och trogen, eller monogam och otrogen?
Ett klipp jag känner att jag vill dela med mig av, eftersom att det är så fruktansvärt bra, sjukt intressant, och lärorikt för alla.
Det är en debatt som skedde under Pride 2010 där Emma Wieslander från RFSU och domprosten Åke Bonnier diskuterar skillnader och likheter mellan monogama och polygama relationsformer och dess för- och nack- delar.
http://www.ur.se/play/159674
Det är en debatt som skedde under Pride 2010 där Emma Wieslander från RFSU och domprosten Åke Bonnier diskuterar skillnader och likheter mellan monogama och polygama relationsformer och dess för- och nack- delar.
http://www.ur.se/play/159674
Politikkaos
Så är det ju sådär jättenära val i Sverige, och kalabaliken mellan partierna ökar. Det väcker så mycket känslor, så mycket irritation och glädje. Irritation över att ena sidan inte ser, medan den andra sidan inte syns.
Jag förstår inte grejen med att försöka rättfärdiga sitt val av parti genom att smutskasta andra.
Visst väcker det ilska hos folk, visst blir det en debatt, om än hätsk, men varför känner folk att det är ett bra sätt att få sin röst hörd genom att trycka ner andra?
Jag får känslan av en skolklass där det alltid finns några individer som vill göra sig hörda. De som aldrig sitter stilla eller är tysta. De som skriker glåpord åt killen med glasögon eller de som skrattar högt när någon tappar sin bricka i matsalen.
Den känslan får jag när jag ser all smutskastning som sker mellan individer av olika politisk åsikt såhär innan valet.
På något sätt önskar jag samtidigt att det hade sett annorlunda ut än vad det gör nu. Att smutset kommit ifrån den andra sidan mer. Att normen inte stämde.
Varför är det så att det är överhängande killar i klasserna som beter sig illa åt?
Varför är det så att det är överhängande män på den blåa sidan av politiken som hoppar på och trycker ned mest?
Vad är det som gör att, med fokus på politiken, många som utger sig för att vara politiskt blåa känner behovet av att visa sig på ett sånt mobbande sätt? Är det för att de, lika som killarna i skolklassen, känner en sån pass osäkerhet på sig själva och sin åsikt, att de helt enkelt behöver skrika högt för att frammana någon slags respons från sina vänner, sitt politiska parti?
Att bekräftelsen hen får utav att kasta genuint hat mot någon annan ger ett lugn när en ser att det är fler utav "ens egna" som gör detsamma. Att en ser att en inte är ensam?
Självfallet pågår det smutskastning från båda hållen, annars hade ju den kastande sidan tröttnat för länge sen. Det jag menar är bara det att det oftast är de som ligger på den blåa kanten som hörs mest.
Samtidigt kan jag ifrågasätta de rödgrönas (och några blåas) behandling utav Sverigedemokraterna också t.ex.
Min personliga åsikt om Sverigedemokraterna är att de inte är ett bra parti på något sätt. Deras åsikter är ytterst främlingsfientliga och propagerande i äkta nazistisk anda, och går mycket väl att jämföras med Hitlers Nazi- parti på 1930-talet som vart startskottet för Andra Världskriget.
Dock tycker inte jag att det är själva partiet som är det egentliga problemet.
Problemet är de övriga partiernas ställning till invandrarfrågan.
Ett känsligt ämne som ingen direkt vågar ta i. Där blir resultatet det att ett extremt parti tar fram en extrem åsikt, som faller folk i smaken eftersom att övriga partier inte sett frågan som tillräckligt viktig.
Genom propaganda får SD ett mål, en grupp vars existens berövar sverige storhet och som därför bör avverkas.
I klarspråk säger SD alltså att genom att fösa ut en speciell folkgrupp ut ur sverige, kommer "vi svenskar" att få en massa pengar över åt oss själva.
De skiljer alltså tydligt på människor och människor, strider mot mänskliga rättigheter till lika värde, och ljuger sen om att de är till för alla.
Ett parti som jag helt klart inte stödjer över huvud taget.
Men sen finns ju det där genuina hatet mot SD, och det är där som jag känner att det börjar bli luddigt i vem som egentligen har rätt och vem som har fel. Det där hatet som får människor att agera direkt mot personer inom SD, eller genom att på annat sätt frysa ut partiet på olika sätt.
Jag tänker på det här där folk slänger eller gömmer SD's valsedlar i förröstningslokalerna, eller där individer motiveras till att skicka tillbaka SD's utskickade valsedlar, sönderrivna i ett nytt kuvert.
Jag förstår mycket väl att folk vill visa sitt missnöje mot ett främlingsfientligt parti, men jag är ändå en förespråkare av dialog och ser inget direkt välgörande syfte med dessa aktioner.
Det blir en "Varför?", "Därför"- fight, där det istället för att finnas massor med förklaringar till varför SD's politik inte är okej, endast finns arga människor.
Jag tror på dialog, där en står, inte bara för åsikten om att SD har fel, utan också för förståelsen över missnöjet över invandringspolitiken och att en där istället sätter press på sitt eget parti att ta tag i frågan på riktigt. En kan inte bara kasta sten och sen vända sig om när det blivit tråkigt. Var och en som känner att det är viktigt att stå upp mot SD och visa sitt missnöje har även skyldigheten att följa upp det på något annat sätt.
Att bara skrika efter dem är egentligen inte detsamma som att ta ansvar för ett jämställt Sverige.
Jag är själv så gott som 100% rosa i politiken. Dvs, jag röstar på F! (Feministiskt Initiativ).
Jag är mycket för värnandet av individualism, att alla ska få vara den dom är, oavsett. För mig är det viktigt att jag blir respekterad för den jag är, att du blir respekterad för den du är. Att du inte blir behandlad annorlunda bara för att du är bög eller för att du är tjej men bara hänger med killar.
För mig är det viktigt att bryta ner heteronormen, och jämställa patriarkatet till ett mellanting mellan matriarkat och patriarkat.
Det ska inte vara en självklarhet att det är fler killar än tjejer som är målare och fler tjejer än killar som är frisörer.
För mig är jämställdheten och glädjen i mångfalden av individer till och med viktigare än pengar.
Egentligen vill jag inte att F! ska finnas alls.
För egentligen borde allt detta vara en självklarhet. Det borde vara en självklarhet att människor som utför lika arbete ska ha lika mycket i lön.
Idag tjänar kvinnor 4 700 kr mindre än män i månaden. Varför då?
Valet närmar sig med stormsteg, på söndag gäller det, och det kommer helt klart att bli ett fruktansvärt spännande val.
Jag förespråkar jämställdhet och öppen dialog framför smutskastning och hybris. Jag hoppas att du gör det också.
Jag förstår inte grejen med att försöka rättfärdiga sitt val av parti genom att smutskasta andra.
Visst väcker det ilska hos folk, visst blir det en debatt, om än hätsk, men varför känner folk att det är ett bra sätt att få sin röst hörd genom att trycka ner andra?
Jag får känslan av en skolklass där det alltid finns några individer som vill göra sig hörda. De som aldrig sitter stilla eller är tysta. De som skriker glåpord åt killen med glasögon eller de som skrattar högt när någon tappar sin bricka i matsalen.
Den känslan får jag när jag ser all smutskastning som sker mellan individer av olika politisk åsikt såhär innan valet.
På något sätt önskar jag samtidigt att det hade sett annorlunda ut än vad det gör nu. Att smutset kommit ifrån den andra sidan mer. Att normen inte stämde.
Varför är det så att det är överhängande killar i klasserna som beter sig illa åt?
Varför är det så att det är överhängande män på den blåa sidan av politiken som hoppar på och trycker ned mest?
Vad är det som gör att, med fokus på politiken, många som utger sig för att vara politiskt blåa känner behovet av att visa sig på ett sånt mobbande sätt? Är det för att de, lika som killarna i skolklassen, känner en sån pass osäkerhet på sig själva och sin åsikt, att de helt enkelt behöver skrika högt för att frammana någon slags respons från sina vänner, sitt politiska parti?
Att bekräftelsen hen får utav att kasta genuint hat mot någon annan ger ett lugn när en ser att det är fler utav "ens egna" som gör detsamma. Att en ser att en inte är ensam?
Självfallet pågår det smutskastning från båda hållen, annars hade ju den kastande sidan tröttnat för länge sen. Det jag menar är bara det att det oftast är de som ligger på den blåa kanten som hörs mest.
Samtidigt kan jag ifrågasätta de rödgrönas (och några blåas) behandling utav Sverigedemokraterna också t.ex.
Min personliga åsikt om Sverigedemokraterna är att de inte är ett bra parti på något sätt. Deras åsikter är ytterst främlingsfientliga och propagerande i äkta nazistisk anda, och går mycket väl att jämföras med Hitlers Nazi- parti på 1930-talet som vart startskottet för Andra Världskriget.
Dock tycker inte jag att det är själva partiet som är det egentliga problemet.
Problemet är de övriga partiernas ställning till invandrarfrågan.
Ett känsligt ämne som ingen direkt vågar ta i. Där blir resultatet det att ett extremt parti tar fram en extrem åsikt, som faller folk i smaken eftersom att övriga partier inte sett frågan som tillräckligt viktig.
Genom propaganda får SD ett mål, en grupp vars existens berövar sverige storhet och som därför bör avverkas.
I klarspråk säger SD alltså att genom att fösa ut en speciell folkgrupp ut ur sverige, kommer "vi svenskar" att få en massa pengar över åt oss själva.
De skiljer alltså tydligt på människor och människor, strider mot mänskliga rättigheter till lika värde, och ljuger sen om att de är till för alla.
Ett parti som jag helt klart inte stödjer över huvud taget.
Men sen finns ju det där genuina hatet mot SD, och det är där som jag känner att det börjar bli luddigt i vem som egentligen har rätt och vem som har fel. Det där hatet som får människor att agera direkt mot personer inom SD, eller genom att på annat sätt frysa ut partiet på olika sätt.
Jag tänker på det här där folk slänger eller gömmer SD's valsedlar i förröstningslokalerna, eller där individer motiveras till att skicka tillbaka SD's utskickade valsedlar, sönderrivna i ett nytt kuvert.
Jag förstår mycket väl att folk vill visa sitt missnöje mot ett främlingsfientligt parti, men jag är ändå en förespråkare av dialog och ser inget direkt välgörande syfte med dessa aktioner.
Det blir en "Varför?", "Därför"- fight, där det istället för att finnas massor med förklaringar till varför SD's politik inte är okej, endast finns arga människor.
Jag tror på dialog, där en står, inte bara för åsikten om att SD har fel, utan också för förståelsen över missnöjet över invandringspolitiken och att en där istället sätter press på sitt eget parti att ta tag i frågan på riktigt. En kan inte bara kasta sten och sen vända sig om när det blivit tråkigt. Var och en som känner att det är viktigt att stå upp mot SD och visa sitt missnöje har även skyldigheten att följa upp det på något annat sätt.
Att bara skrika efter dem är egentligen inte detsamma som att ta ansvar för ett jämställt Sverige.
Jag är själv så gott som 100% rosa i politiken. Dvs, jag röstar på F! (Feministiskt Initiativ).
Jag är mycket för värnandet av individualism, att alla ska få vara den dom är, oavsett. För mig är det viktigt att jag blir respekterad för den jag är, att du blir respekterad för den du är. Att du inte blir behandlad annorlunda bara för att du är bög eller för att du är tjej men bara hänger med killar.
För mig är det viktigt att bryta ner heteronormen, och jämställa patriarkatet till ett mellanting mellan matriarkat och patriarkat.
Det ska inte vara en självklarhet att det är fler killar än tjejer som är målare och fler tjejer än killar som är frisörer.
För mig är jämställdheten och glädjen i mångfalden av individer till och med viktigare än pengar.
Egentligen vill jag inte att F! ska finnas alls.
För egentligen borde allt detta vara en självklarhet. Det borde vara en självklarhet att människor som utför lika arbete ska ha lika mycket i lön.
Idag tjänar kvinnor 4 700 kr mindre än män i månaden. Varför då?
Valet närmar sig med stormsteg, på söndag gäller det, och det kommer helt klart att bli ett fruktansvärt spännande val.
Jag förespråkar jämställdhet och öppen dialog framför smutskastning och hybris. Jag hoppas att du gör det också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)