Kritik

Så måste jag skriva ett inlägg riktat till mig själv, och ställa mig själv en del frågor.
Jag märker att jag har enkelt för mig att generalisera saker och ting. Det är ofta som jag refererar till "den stora massan", "samhället" "dom där som är fast i en norm".
Vad är det egentligen jag vill bevisa med det?

Jag märker att när jag ska framföra en tes om någonting, så hoppar jag gärna på de som inte håller med mig.
Inte personliga påhopp, men jag hoppar på klasserna som om de liksom var mindre värda.
Vad är det som säger att de åsikter jag har förutsätter någon slags, bättre levnadsstandard än någon annans?

Jag vet om att jag vill provocera. Jag vill förmedla mitt perspektiv så att de som läser kan reflektera över både sitt och mitt och kanske ett helt nytt perspektiv.

Det är ett sånt dilemma!
Visst önskade jag att världen skulle ha ett könlöst jämställt styre och att människor oavsett preferens skulle bli accepterade som de var.
Men är det bara önsketänkande?
Hade jag verkligen trott på att det var möjligt för oss att förändra världen så att den såg ut så, hade jag inte sett heteronormen som något slags motstånd?

Är det egentligen så att jag inte tror på mitt eget utopia, och att jag därför känner att det är okej att värdera olika klasser olika?

Samtidigt är det ju så att om det inte finns en konflikt så finns det ju ingen diskussion.
Självfallet går det att prata om saker utan att det behöver finnas en konflikt, men det blir närmare en analys än diskussion.

Jag måste bli mer objektiv och inte snöa in på ett enda perspektiv.
Det är ungefär som att ha Wikipedia som enda källan i ett fördjupningsarbete.
Inte okej.

Sex och vänskap. Går det?

Jag har funderat en del på relationer och hur olika individer ser på dessa och hur de uppstår och kommit fram till att min syn antagligen skiljer sig en del från average.

Många relationer utvecklas på det sättet att en träffas och lär känna en person. Härifrån tar relationen en utav 3 vägar (om vi generaliserar lite):

Den där relationen inte känns nödvändig och den så småningom dör ut
Den där relationen utvecklas till vänskap
Den där relationen leder till sex

Självklart finns det otaliga konstellationer där det först utvecklas till vänskap för att sen efter en längre tid utvecklas till kärlek, eller kanske till sex, som då kanske gör att relationen blir ansträngd eller tvärt om osv.

Detta är dock inte relevant, eftersom att det är själva synen på de inblandade individerna som är i fokus här, och då speciellt den brytpunkten bekant/sex, vänskap/sex, och vad som händer efter det.

Jag har själv märkt att så fort ”sex happens” så ändras vänskapen. Det är som att den sexuella riten är en övergångsfas till ”steg två” av en vänskap, där det förväntas att en ska bete sig som om en numer dejtar sin vän eller åtminstone har något slags intresse i att utveckla relationen till ett förhållande.

Allt detta på grund utav ett sexuellt möte.

För mig har sex inte alls samma innebörd, åtminstone inte med alla.

Det finns ett fåtal människor jag träffat på under min livstid som har attraherat mig på en sån nivå att jag blivit kåt/upprymd/glad/energisk/lycklig bara av att vara i deras närhet.

Där jag blir att sukta efter närhet och kontakt med den här personen och där jag också är fortsatt nyfiken på att lära känna denne närmare på ett plan där det kan finnas intentioner till ett förhållande.

Kalla det match made in heaven eller vad som helst, men det är personer som jag fallit för där dragkraften varit så pass stark. Där blir sexet viktigt.

Men sen kan jag även träffa på individer som jag har sex med utifrån ett rent underhållningsperspektiv. Jag ser inte sex som någonting heligt som ska sparas till själsfränder och framtida livspartners a 'la monogamisk normativitet som de flesta är vana vid. För mig kan sex vara något som en gör med sin kompis just bara för att båda gillar det.

För det behöver inte sexet betyda att vänskapen efteråt kommer att se annorlunda ut och att det finns en slags press på att vara på ett annat sätt gentemot varandra.

Ibland känner jag det på mig. Nya bekantskaper skapar en underliggande sexuell spänning där jag får signaler från den andra personen om att denne är sexuellt intresserad utav mig.

För mig är det dock en del av vardagen att kramas och mysa med vänner utan att det finns någon baktanke med det.

Det vill säga, jag kan mysa med en kompis en hel dag utan att för den delen ens ägna en tanke åt att min kompis kanske rent utav är sexuellt intresserad av mig och försöker hinta det till mig genom att t.ex. smeka mig i nacken eller dylikt. Agerande som vanligtvis överskrider vänskapligt mys.

För mig är det endast vänskapligt agerande, och därför skulle inte jag känna vibbarna från en vän (som jag inte är attraherad/kär i) om denne inte var mer tydlig med sina motiv än så.

Jag är alltså inte intresserad utav att ta initiativet till sex om jag inte är genuint attraherad. Vänskapligt sex sker självfallet på bådas godkännande, men det är väldigt sällan jag som tar första steget i att visa sexuellt intresse.

Känner jag ingen sexuell energi innan så finns det ju inte heller någon motivation till att försöka få en vän i säng direkt, det säger ju sig självt.

Dock behöver det inte betyda att jag inte uppskattar sexet ändå. Åtrån från den andra personen gör mig kåt.

Hur ser ni på det här?

Har ni hamnat i liknande situationer?

Tankar/ teorier/ åsikter?