En liten historia om kärlek

Som den samhälleligt delaktiga individ jag är så består mina dagar numer av att jobba för brödfödan, men också består den av att umgås och utvecklas tillsammans med en fantastisk person.

Kärlek kan visa sig på många olika sätt under livets gång. Kärlek till vänner, till objekt (såna där som en inte kan släppa taget om, typ, mobilen eller datorn till exempel), till naturen, ja, egentligen kan kärlekskänslor dyka ypp lite varstans beroende på om tiden och platsen är rätt. Men det är ju sällan som kärleken är den samma. Jag menar, grunden, mallen för kärlekskänslorna kanske är det, men på det stora hela är det ändå inte samma. Ungefär som att rött vin alltid smakar rött vin men alla röda viner smakar olika.

Jag hade en kärlek en gång. Min allra första riktiga kärlek för en person. Jag var 14 år och hade blivit kär i min bästa vän och visste inte riktigt ut eller in. Att jag redan då attraherades av tjejer var känt, men rädslan över att förlora min bästa vän om jag skulle yttra mig var länge stor.
Men så tog jag ändå mod till mig och outade mina känslor, och ett år av nyfiket nosande från hennes sida och vördnadsfullt avvaktande från min sida så kom till slut den där dagen där vi i timmar nästankysstesmenändåinte, ända tills jag verkligen behövde åka hem (från skolan typ jättesent, säkert kl 22 eller nåt) och hej då- kramen blev jättelång och kyssen oundviklig.
Kärleken som följde var något som likt ett frö växte sig starkare med åren.
För kärleken höll i sig i nästan 5 år innan vi fick lov att släppa taget för gott efter ett tags känslomässigt yrväder.
För visst var det så att den kärleken länge var i garderoben eftersom att vi aldrig fick visa den varken på skolan eller på stan på grund av homofobisk förälder på hennes sida som även var lärare på den lilla skolan vi gick på.

Och visst var det så att vår lilla bubbla av kärlek även tog skada av det faktum att det var monogamt fastän jag kanske redan då inte riktigt var stöpt i den formen men bara inte visste bättre.
Kärlek till andra människor dök för mig upp flera gånger under den 5-åriga oneandonly- kärleksperioden och vid två tillfällen agerade jag också på den där andra kärleken, vilket självklart satte djupa ärr i monogamin.

Men kärleken oss emellan var ändå nyfiken och utvecklades och ändrade nästan form helt under resans gång i och med att vi båda utvecklades, först sida vid sida, men sen på olika håll, vilket också gjorde att vi flöt isär. På sätt och vis.
Men kärleken var den första jag känt, och också den kärlek som växte sig stark men som var rå och oerfaren.

När jag sen insåg att det fanns fler sätt att älska på än att äga någon monogamt så kom jag på något sätt tillfreds med mig själv som person. Jag hittade liksom hem.
Under den senaste perioden av nästan 2 år så har jag insett, och då verkligen förstått, att kärlek inte kan begränsas. Attraktion kan inte hämmas bara för att den ”borde”.

Och det är en sak att förstå att det är så men att när en själv utsätts för det må dåligt över det, men en helt annan sak att faktiskt känna att det fungerar.
Att faktiskt eliminera svartsjukan och att avväpna sex från att vara något med äganderätt.

Så nu, 6 år sen jag yttrade mina känslor för min bästa vän, så har jag hittat något igen. Kärlek.
På en helt ny nivå.
En nivå som är fylld av ärofylld glädje av att få vara i den här människans liv.
Och den här kärleken är annorlunda all annan kärlek jag någonsin känt.
För visst har jag väl känt mig ”säker” förut. Liksom så där säker på att det här är ”the one”, säker. Men då har det ändå funnits en slags oro inför framtiden också. En oro över att binda upp sig vid en och samma person, en oro över att växa ifrån.
Över huvud taget så var jag när jag kände mig säker sist väldigt dålig på att leva i nuet. Jag tittade alltid (oroligt) 5 år framåt i tiden.
Men den säkerheten jag kände då, är ju verkligen inte densamma som den jag känner nu.
För nu finns det inte ett uns av oro, ingen uppbindningstid, inga normer som håller mig från att göra precis vad jag vill och känner för, och ingen som säger åt mig att det jag är och gör är fel.

(Märker nu hur omöjligt det egentligen är att försöka sätta ord på kärlek.)

Och viktigast av allt.
Det känns så jävla rätt.
Hela kroppen känner av det, varje millimeter.
Och även om det oftast fyller mig med allt för mycket energi, sådär att det känns som att man skulle kunna springa en mil, så gör det mig samtidigt väldigt lugn och tillfreds.
Tillfreds med mig själv och med mitt liv.
Jag har hittat en kärlek som sker på bådas fulla samtycke, som sker i 100% ärlighet, som är All In på alla aspekter och som respekterar våra val, åsikter och tankar fastän de är olika.

Jag har alltid trott på kärlek. Jag har alltid trott på att det går att drunkna i människor och leva i en vacker bubbla av kärlek kanske livet ut.
Men jag har aldrig trott på sagor. Aldrig trott på ”prince/ss charming” på den vita hästen, och jag har aldrig trott på bröllop.

Förrän nu.

Kärlek är helt enkelt vackert.

En historia om åtrå

Hennes händer följer mina linjer, mina konturer. Fjäderlätt rör sig fingertopparna längs min hud.

Längs armarna och nacken. Fingrar som långsamt och grundligt masserar min hårbotten, som tar tag i mitt hår, låter mig veta att det är hon som har kontroll.

Varenda hårstrå på min kropp reser sig vid hennes beröring, en utdragen rysning av välmående tar fart för ett sen monotont flyta igenom min kropp som om den blivit täckt av is och värme på en och samma gång.

Jag öppnar mina ögon, ser in i hennes gröna med mina grå, ser blixtarna av njutning där bakom, ser leendet på hennes läppar, skälvandet av upphetsning som kulminerar där under den varma huden. Upphetsningen som smittar av sig på mig, som hon för över till mig med hjälp av sina händer och sin blick.
Jag drar efter andan när hon kysser mig. Våra läppar passar nästan perfekt, hon har såna där läppar som man kan försvinna i. Läppar som tar emot mig, tar hand om mig och öppnar mig.

Läppar som slår följe med mina och dansar tillsammans med våra kroppar, våra tungor.

Mitt hjärta försöker slå sig ut ur min bröstkorg, den jobbar hårt för att låta mitt blod forsa igenom min kropp, ut i mina fingrar, ner mellan mina ben.

Det bultar, jag känner hur våt jag börjar bli, hur hon håller mig ifrån att kunna tänka. Mitt huvud är fyllt av ett brus, av pumpande blod och kemiska reaktioner. Fyllt av henne.

Hennes fingrar ger mig stötar av åtrå. De flyter nästan obemärkt över min hud, den lätta friktionen skapar multiplicerad elektricitet, söker sig som spjut rakt in i mig.

Vi andas, nära. Vi äter varandras luft med våra andetag, hennes händer drar i mina kläder, söker efter hud.

Hon finner den, drar med sina fingrar längs byxlinningen och jag tror att jag ska dö av åtrå. Ingenting finns, inte ens tiden, inte luften eller havet. Allt som finns är energi.

När hon rör vid min hud precis ovanför troskanten gör det nästan ont, hela min kropp har förvandlats till ett hav av nervändar som törstar efter mer och jag gnyr.

Mina händer söker trygghet över hennes rygg, längs hennes ryggrad, vid hennes svank. De håller sig fast hos henne, känslan i mig är så överväldigande och jag tror att jag faller.

Det hisnar i min mage när hennes fingrar söker sig ner mellan mina ben.

Hon gör mig galen av åtrå, jag brister, hela jag går sönder och hon samlar ihop mig och håller mig samman med sin nyfikenhet.

Hon utforskar mig, varenda vrå hon kan komma åt, och jag förvånas. Förvånas över hur nära jag är att komma redan nu, hur hon lyckats ta mig till världens ände på bara några få minuter.

Och sen dör jag.

Jag dör och blir född på nytt. Min kropp exploderar och konvulsioner får mig att både tappa andan och tappa henne, men hon fångar upp mig, håller mig nära. Jag kan känna hennes leende vibrera i luften, jag känner mitt eget, jag känner tårarna som börjat rinna ner för mina kinder och jag kommer på mig själv att jag glömt bort hur man andas.

Mina ögon möter hennes igen, hon ser min förvirring, min rädsla, min lycka, min nakenhet. Jag tittar frågande på henne och hon förstår att jag inte får någon luft.
Hennes hand stryker mig mjukt över kinden, hon tar mitt ansikte i sina händer och kysser mig sakta på pannan.

Jag kniper ihop ögonen och när hon lägger sin hand mot min bröstkorg känner jag hur luften börjar strömma in i mig igen. Jag drar efter den, drar ner syre i mina lungor genom munnen och vi sjunker ner mot verkligheten.

Hon tröstar mitt liv med sin själ.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Som Hank Moody är jag förvånad över att jag faktiskt producerat någonting.

Att jag än en gång fått det att flyta på och på så sätt också skapat något bra.

Det var ett år sen sist som jag skrev någonting novell- aktigt av relevans.

Efter 7 månader i celibat (inte självvald, omg) så kanske det här är en respons av min kropp som säger att jag kanske borde skaffa mig ett bra ligg snart innan jag förmultnar och dör.

Eller nåt.

Black Swan

Fortfarande väller känslorna över mig som svallvågor mot klippor. Jag har gråtit. Många korta gånger. Tårar har fyllt mina ögon om och om igen och rysningar har gått längs ryggraden och fortplantat sig ut över mina armar och över mitt huvud. Lämnat spår av överväldigande någonstans vid pannans hårfäste och vid mina fingertoppar och bakom öronen och mellan mina ben.

Black Swan.

När jag för första gången såg Requiem for a Dream blev jag betagen. Först av dess självklara grymhet och skildring av misär, men också utav det genialiska hantverket. Allt var perfekt.
Darren Aronofsky ställde sig utanför ramarna och gjorde mer än en film om drogmissbruk och desperation. Han tog tag i publiken och tvingade in dem i karaktärernas liv. Det gick inte att avvärja Requiem for a Dream som ännu en film. Den satte sig fast.

Darren Aronofsky fortsatte leverera med The Wrestler och The Fountain, båda två bra filmer, men utan den där glöden som fanns i Requiem for a Dream.

Så kom Black Swan, och allt förändrades.

Redan i öppningsscenen rann det tårar från mina ögon.

Närheten mellan regissör och skådespelare är unik när det kommer till Darrens filmer, och Natalie Portman är som född för den här rollen.

Det finns ingen tvekan, inga brister.

Filmen är helt igenom perfekt, full av symbolik, lekandet med färger, dialog och fantastiskt foto.

Och självklart ett makalöst soundtrack av Clint Mansell.

Black Swan är en sån mäktig film att den egentligen inte går att förklara med ord.
Jag har inte alls gjort den rätt med dessa, men jag skriver för min egen skull. För att jag inte ska explodera av alla intryck.

Så bortse från mina åsikter, se den, och gör din din egen uppfattning.

Och om jag vore du, så skulle jag se den på bio.

Kritik

Så måste jag skriva ett inlägg riktat till mig själv, och ställa mig själv en del frågor.
Jag märker att jag har enkelt för mig att generalisera saker och ting. Det är ofta som jag refererar till "den stora massan", "samhället" "dom där som är fast i en norm".
Vad är det egentligen jag vill bevisa med det?

Jag märker att när jag ska framföra en tes om någonting, så hoppar jag gärna på de som inte håller med mig.
Inte personliga påhopp, men jag hoppar på klasserna som om de liksom var mindre värda.
Vad är det som säger att de åsikter jag har förutsätter någon slags, bättre levnadsstandard än någon annans?

Jag vet om att jag vill provocera. Jag vill förmedla mitt perspektiv så att de som läser kan reflektera över både sitt och mitt och kanske ett helt nytt perspektiv.

Det är ett sånt dilemma!
Visst önskade jag att världen skulle ha ett könlöst jämställt styre och att människor oavsett preferens skulle bli accepterade som de var.
Men är det bara önsketänkande?
Hade jag verkligen trott på att det var möjligt för oss att förändra världen så att den såg ut så, hade jag inte sett heteronormen som något slags motstånd?

Är det egentligen så att jag inte tror på mitt eget utopia, och att jag därför känner att det är okej att värdera olika klasser olika?

Samtidigt är det ju så att om det inte finns en konflikt så finns det ju ingen diskussion.
Självfallet går det att prata om saker utan att det behöver finnas en konflikt, men det blir närmare en analys än diskussion.

Jag måste bli mer objektiv och inte snöa in på ett enda perspektiv.
Det är ungefär som att ha Wikipedia som enda källan i ett fördjupningsarbete.
Inte okej.

Sex och vänskap. Går det?

Jag har funderat en del på relationer och hur olika individer ser på dessa och hur de uppstår och kommit fram till att min syn antagligen skiljer sig en del från average.

Många relationer utvecklas på det sättet att en träffas och lär känna en person. Härifrån tar relationen en utav 3 vägar (om vi generaliserar lite):

Den där relationen inte känns nödvändig och den så småningom dör ut
Den där relationen utvecklas till vänskap
Den där relationen leder till sex

Självklart finns det otaliga konstellationer där det först utvecklas till vänskap för att sen efter en längre tid utvecklas till kärlek, eller kanske till sex, som då kanske gör att relationen blir ansträngd eller tvärt om osv.

Detta är dock inte relevant, eftersom att det är själva synen på de inblandade individerna som är i fokus här, och då speciellt den brytpunkten bekant/sex, vänskap/sex, och vad som händer efter det.

Jag har själv märkt att så fort ”sex happens” så ändras vänskapen. Det är som att den sexuella riten är en övergångsfas till ”steg två” av en vänskap, där det förväntas att en ska bete sig som om en numer dejtar sin vän eller åtminstone har något slags intresse i att utveckla relationen till ett förhållande.

Allt detta på grund utav ett sexuellt möte.

För mig har sex inte alls samma innebörd, åtminstone inte med alla.

Det finns ett fåtal människor jag träffat på under min livstid som har attraherat mig på en sån nivå att jag blivit kåt/upprymd/glad/energisk/lycklig bara av att vara i deras närhet.

Där jag blir att sukta efter närhet och kontakt med den här personen och där jag också är fortsatt nyfiken på att lära känna denne närmare på ett plan där det kan finnas intentioner till ett förhållande.

Kalla det match made in heaven eller vad som helst, men det är personer som jag fallit för där dragkraften varit så pass stark. Där blir sexet viktigt.

Men sen kan jag även träffa på individer som jag har sex med utifrån ett rent underhållningsperspektiv. Jag ser inte sex som någonting heligt som ska sparas till själsfränder och framtida livspartners a 'la monogamisk normativitet som de flesta är vana vid. För mig kan sex vara något som en gör med sin kompis just bara för att båda gillar det.

För det behöver inte sexet betyda att vänskapen efteråt kommer att se annorlunda ut och att det finns en slags press på att vara på ett annat sätt gentemot varandra.

Ibland känner jag det på mig. Nya bekantskaper skapar en underliggande sexuell spänning där jag får signaler från den andra personen om att denne är sexuellt intresserad utav mig.

För mig är det dock en del av vardagen att kramas och mysa med vänner utan att det finns någon baktanke med det.

Det vill säga, jag kan mysa med en kompis en hel dag utan att för den delen ens ägna en tanke åt att min kompis kanske rent utav är sexuellt intresserad av mig och försöker hinta det till mig genom att t.ex. smeka mig i nacken eller dylikt. Agerande som vanligtvis överskrider vänskapligt mys.

För mig är det endast vänskapligt agerande, och därför skulle inte jag känna vibbarna från en vän (som jag inte är attraherad/kär i) om denne inte var mer tydlig med sina motiv än så.

Jag är alltså inte intresserad utav att ta initiativet till sex om jag inte är genuint attraherad. Vänskapligt sex sker självfallet på bådas godkännande, men det är väldigt sällan jag som tar första steget i att visa sexuellt intresse.

Känner jag ingen sexuell energi innan så finns det ju inte heller någon motivation till att försöka få en vän i säng direkt, det säger ju sig självt.

Dock behöver det inte betyda att jag inte uppskattar sexet ändå. Åtrån från den andra personen gör mig kåt.

Hur ser ni på det här?

Har ni hamnat i liknande situationer?

Tankar/ teorier/ åsikter?

Vinter!

Är i Sverige för tillfället och ända fram till den 17e Januari.
Jul och Nyår och lite läkarbesök (satans helvetesaxel som aldrig vill bli bra! *morrrrr*) och umgänge med en hel del vänner.
Fastän jag har någon slags dov ångestklump som känns placerad mellan mina lungor så känns det ändå bra att jag är här.
För nu kan jag verkligen konfirmera att jag verkligen inte vill bo här längre.
Över huvud taget är jag förvånad över att jag kunnat spendera 20 år i detta iskalla vinterkaos utan att ens försökt ta självmord!
Varför utsätta sig för 8 månader kyla och slask och mörker?
Självfallet uppskattar man de 3 månader värme man får om året, och man får ta del utav den svenska sommaren där det aldrig blir riktigt mörkt om nätterna.
Men för mig är det inte riktigt värt det att stå ut med det här *pekar ut på den nästan nattsvarta himlen fastän klockan bara är 15:30 och det 30 cm höga snötäcket* för att hoppas på en fin 3 månader lång sommar.

Då har jag det hellre som i Palma. 3 månader vinter och 8 månader sommar.

Men det är min åsikt (självfallet, det är också min blogg).
Jag är medveten om att jag är beroende av solljus och värme, mörker och kyla gör att jag känner mig konstant trött och i värsta fall drabbas jag av depressioner. För att inte tala om att immunförsvaret inte gillar vintern.

Men jag ska njuta av min tid i mitt hemland. Umgås med familj och vänner och kanske våga mig ut i snön också om jag hittar lite varmare kläder.

För under en molnfri himmel med kristallgnistrande snö, så känns det ändå rätt okej att leva.

Aktivism

Jag funderar på aktivism.
Närmare bestämt funderar jag på sexaktivism.
För att det är så jävla coolt. För att det försöker provocera världen med den visionen jag helt och fullt delar med det.
För att det är rolig aktivism.
Aktivism som inte behöver innebära att slava sig att göra små handskrivna zines eller göra performance på små rökiga krogar.
(Inget dåligt om den aktivismen, jag skulle gärna vilja aktivera mig hur mycket som helst, men Min personliga glöd är närmare sexaktivismen.)

Jag hittar Queerfeministisk porr där de kvinnor som är med gör det helt frivilligt.
Det är fritt tänkande.
Du gör det som känns bra för dig och din/a co- worker/s.
Du får inte betalt (mer än att du får gratis mat, har kul i några timmar, träffa nytt folk och bidra till spridningen av queersuperawesomeness i världen. Kanske helt enkelt det bäst betalda jobbet i världen. ^^)

Jag har ju, som ni kanske förstått, en vision om att ta bort skamstämpeln på sex.
Sudda ut gränserna mellan könsrollerna, göra de mindre viktiga.
Jag kanske egentligen vill krossa normen, men kanske kan en börja med att modifiera den?
Jag tycker inte att det ska finnas förbud för nakenhet.
Vi föds nakna, hud är det mest naturliga there is.
Varför försöker vi (host, harkel, religionen) få naken hud att ses som något fullt av skam? Något som ska behandlas som en mörk hemlighet som en bara får ta fram i skydd av natten, bakom stängda dörrar?

Synen på sex är ologisk. Synen på kön lika så. Skyldigheterna du har för att du är kvinna. Skyldigheterna du har för att du är man. Förvirringen om skyldigheter du har som något mittimellan eller utanför eller runtomkring.

Vad har henom för skyldigheter?

Varför är vi så besatta av att se skillnader i människor när vi istället skulle kunna fokusera oss på våra likheter?

Coolness when it comes to sexactivism:

Jiz Lee