Black Swan

Fortfarande väller känslorna över mig som svallvågor mot klippor. Jag har gråtit. Många korta gånger. Tårar har fyllt mina ögon om och om igen och rysningar har gått längs ryggraden och fortplantat sig ut över mina armar och över mitt huvud. Lämnat spår av överväldigande någonstans vid pannans hårfäste och vid mina fingertoppar och bakom öronen och mellan mina ben.

Black Swan.

När jag för första gången såg Requiem for a Dream blev jag betagen. Först av dess självklara grymhet och skildring av misär, men också utav det genialiska hantverket. Allt var perfekt.
Darren Aronofsky ställde sig utanför ramarna och gjorde mer än en film om drogmissbruk och desperation. Han tog tag i publiken och tvingade in dem i karaktärernas liv. Det gick inte att avvärja Requiem for a Dream som ännu en film. Den satte sig fast.

Darren Aronofsky fortsatte leverera med The Wrestler och The Fountain, båda två bra filmer, men utan den där glöden som fanns i Requiem for a Dream.

Så kom Black Swan, och allt förändrades.

Redan i öppningsscenen rann det tårar från mina ögon.

Närheten mellan regissör och skådespelare är unik när det kommer till Darrens filmer, och Natalie Portman är som född för den här rollen.

Det finns ingen tvekan, inga brister.

Filmen är helt igenom perfekt, full av symbolik, lekandet med färger, dialog och fantastiskt foto.

Och självklart ett makalöst soundtrack av Clint Mansell.

Black Swan är en sån mäktig film att den egentligen inte går att förklara med ord.
Jag har inte alls gjort den rätt med dessa, men jag skriver för min egen skull. För att jag inte ska explodera av alla intryck.

Så bortse från mina åsikter, se den, och gör din din egen uppfattning.

Och om jag vore du, så skulle jag se den på bio.